• FORSKNING •
En ny studie visar att SSRI-exponering under fosterstadiet kan leda till förändringar i hjärnstrukturen och ökad ångest och depression i tonåren. Fynden från både möss och människor belyser de långsiktiga effekterna av antidepressiva läkemedel på barnets utveckling och psykiska hälsa.
SSRI-exponering i livmodern “förändrar avkommans hjärnstruktur” och orsakar en hyperaktiv amygdala och överaktiva rädslokretsar, vilket leder till ångest och depression i tonåren.
I en ny studie fann forskarna att de som exponerats för SSRI-antidepressiva läkemedel i livmodern hade en hyperaktiv amygdala och var mer rädda och deprimerade som tonåringar. Detta gällde både möss och människor. Depression hos modern förklarade inte effekten.
“Hos möss och människor förändrar exponering för SSRI tidigt i livet avkommans hjärnstruktur och är förknippad med ångest- och depressionsrelaterade beteenden som börjar i puberteten”, skriver forskarna.
Forskarna fann att möss som exponerats för SSRI i livmodern reagerade starkare på rovdjurslukt och att deras amygdala och rädslokretsar var mer aktiverade. På samma sätt hade mänskliga ungdomar som exponerats för SSRI i livmodern värre ångest och depression och hade också en hyperaktiv amygdala och ett överaktivt limbiskt system.
Anledningen till att forskarna testade både möss och människor var att bättre kunna bedöma orsakssamband. Forskning på möss påverkas inte av samma faktorer som studier på människor (till exempel depression hos mamman, sociodemografiska faktorer). Eftersom människorna uppvisade samma reaktioner som gnagarna (till exempel hyperaktiv amygdala och rädsla) drar forskarna slutsatsen att deras resultat återspeglar samma orsakssamband.
“Överföring av resultat från möss till människor är sällan helt direkt. Ändå visar parallell översättning till människor att våra resultat är kliniskt relevanta och etologiskt giltiga,” skriver de.
Studien leddes av Giulia Zanni och Milenna T. van Dijk vid Columbia University, New York, och publicerades i Nature Communications.
De skriver att SSRI-exponering under fosterstadiet “leder till en förvärrad funktionell respons på ett medfött rädslo-stimuli i de nervkretsar som är involverade i rädsla, upphetsning och känslomässig reglering.”
Zanni, van Dijk och de andra forskarna konstaterar att deras studie kompletterar en redan stor mängd forskning om effekterna av psykiatriska läkemedel under graviditet hos människor. I synnerhet har studier på människor visat att användning av antidepressiva medel under graviditet är kopplat till dåliga effekter för spädbarn, inklusive neonatalt abstinenssyndrom.
I den aktuella studien använde forskarna två metoder: först testade de hjärnaktivering och beteendemönster hos möss som utsatts för fluoxetin (Prozac) i livmodern. Sedan använde de data från ABCD-studien (Adolescent Brain Cognitive Development) för att bedöma hjärnaktivering och beteende hos mänskliga ungdomar.
Fynd av gnagare
För att testa mössens beteende utsattes gnagarna för en rovdjursstimulans (urin från puma) för att framkalla rädslorespons. De som utsattes för SSRI i livmodern reagerade med “frys” snabbare och under en längre tid än de som inte utsattes.
För att testa hjärnaktiveringen genomgick mössen en fMRI-skanning samtidigt som de utsattes för rovdjursstimulansen. De som exponerades för SSRI i livmodern uppvisade ökad BOLD-aktivering (ett sätt på vilket en MR-undersökning analyserar hjärnans aktivitet genom att mäta blodets syreflöde till olika delar av hjärnan, red.anm.) i 28 av 134 hjärnområden – i överensstämmelse med de som är förknippade med rädslans respons.
Forskarna skriver att “Praktiskt taget alla dessa områden tillhör den tidigare beskrivna nervkretsen för rädsla, som omfattar det stigande retikulära aktiveringssystemet som är involverat i upphetsning och regioner som i stor utsträckning är involverade i känslomässig reglering.”
Mänskliga iakttagelser
Den longitudinella ABCD-studien genomfördes på 21 platser i USA. Forskarna använde data från tvåårsuppföljningen, när barnen var mellan 11 och 13 år gamla. De inhämtade beteendedata från Child Behavior Checklist (CBCL) för 95 barn som exponerats för SSRI i livmodern och 3 813 som inte exponerats för SSRI. De hade också MR-data från 68 barn som exponerats för SSRI i livmodern och 2 928 som inte exponerats. Studien innehöll också en mängd olika demografiska faktorer som forskarna inkluderade i sin analys (inklusive moderns ålder, psykiatriska historia och andra sjukdomar under graviditeten, liksom barnets födelsevikt, kön, pubertetsstatus med mera).
Mammans användning av antidepressiva medel under graviditeten hade ett starkt samband med att barnet upplevde ångest och depression i tonåren. Denna effekt kunde inte förklaras av moderns psykiatriska historia: depression under moderns livstid hade också ett samband med att barnen var oroliga och deprimerade i tonåren, men i mycket lägre grad.
“Depression hos mamman har ett samband med hur det går för barnet, men i mindre utsträckning än användning av SSRI”, skriver forskarna.
Detsamma gällde i MR-testet där ungdomarna fick se bilder av “rädda ansikten” samtidigt som de genomgick en MR-skanning. Forskarna fann att de som exponerats för SSRI i livmodern hade en hyperaktiverad amygdala och överaktiva rädslokretsar, precis som i gnagarmodellen, jämfört med dem som inte exponerats för SSRI.
I det här fallet var depression hos modern faktiskt inte korrelerat med att deras barn hade högre BOLD-aktivering i amygdala och rädslokretsarna. Däremot var moderns exponering för SSRI det – vilket gör det ännu tydligare att det är läkemedlen, inte moderns psykiatriska historia, som är ansvariga för denna effekt.
Ytterligare analyser för att justera för andra förväxlingsfaktorer bekräftade att SSRI-exponering i livmodern konsekvent var förknippad med den ökade rädslan, medan andra faktorer inte var det.
Diagrammen nedan visar att det är moderns användning av SSRI (första diagrammet), inte moderns depression (andra diagrammet), som är starkt förknippad med hyperaktiv amygdala och överaktivt rädslokrets.
Dessutom, om moderns erfarenheter verkligen förklarar effekten, varför skulle samma sak hittas i gnagarmodellen?
Det är just därför som forskarna utformade sin studie på det här sättet. Dess utformning gör det möjligt för forskarna att överföra resultat kring orsakssamband och ta hänsyn till eventuella förväxlingsfaktorer. Genom att jämföra effekterna av SSRI-exponering i musmodellen med effekterna hos människor kunde forskarna verifiera att detta var en kausal effekt, snarare än att påverkas av de komplikationer av mänsklig erfarenhet som gör en sådan överföring av resultat svår.
“Vår experimentella musmodell kan kontrollera för förväxlingsfaktorer, såsom depression hos modern, samsjuklighet och socioekonomisk status (som vanligtvis förvirrar tolkningen av observationsdata från människor), och möjliggör därmed experimentell design som kan fastställa orsakssamband”, skriver forskarna.
En sista anmärkning: forskarna fann att effekterna av SSRI-exponering i livmodern verkade vara mycket kraftfullare för flickor än pojkar, även om det är oklart varför.
Sammanfattningsvis skriver forskarna: “De nuvarande resultaten visar att ökad signalering av 5-HT (serotonin) under tidig utveckling ökar de medfödda rädsloresponserna både på neurobiologisk och beteendemässig nivå senare i livet, både hos möss och människor. Hos möss bidrar våra beteenderesultat till att förklara de många konsekvenser som observerats efter SSRI-exponering mellan PND2-11, som inkluderar minskad motivation, ökat ångestbeteende, nedsatt förmåga att övervinna rädsla och ökat depressivt beteende i vuxen ålder. Viktigt är att dessa förändringar hos möss stämmer väl överens med den ökade ångesten, depressionen samt både interna och externa symptom som vi observerade hos människor som varit exponerade för SSRI under fosterstadiet.
Av: Peter Simons. Svensk översättning: Lasse Mattila.
Artikeln är tidigare publicerad i webbmagasinet Mad in America (2025-05-28)
Zanni, G., van Dijk, M. T., Cagliostro, M. C., Sepulveda, P., Pini, N., Rose, A. L., . . . & Gingrich, J. A. (2025). Perinatal SSRI exposure impacts innate fear circuit activation and behavior in mice and humans. Nature Communications, 16(4002). https://doi.org/10.1038/s41467-025-58785-4 [Länk]
