• DEBATT •
Ska jag vara professionell eller använda resurser på ett effektivt sätt – och ljuga för att ställa diagnoser – för att täcka upp för ett regelsystem som feltolkas bara för att upprätthålla en illusion av professionalism? Det frågar sig Anders Albinsson, överläkare och medicinsk ledningsansvarig på Allmänpsykiatriska enhet 2 i Växjö, i en debattartikel om det han kallar för samtidens diagnosdilemma.
En pojke kommer till BUP. Det fungerar inte för honom i skolan, trots att han är normalbegåvad. Han busar, sitter inte stilla och lyssnar inte på fröken. Han är född i december och har bekymmersamma hemförhållanden. Den ensamstående föräldern är snäll men helt oorganiserad. Han behöver stöd i skolan men skolan kräver att han får en ADHD-diagnos för att ge honom insatser.
Med den informationen vet jag att det inte går att ställa någon diagnos med klinisk säkerhet. Oavsett hur mycket han utreds kommer ingen att kunna skilja ut vilka problem som kommer från ADHD, omognad eller hemförhållanden.
Jag är läkare så jag kan ställa vilken diagnos jag vill. Jag skulle kunna ställa en ADHD-diagnos och problemet skulle vara löst – pojken får insatser som han behöver. (Det är inte vad socialstyrelsen rekommenderar, men det är fullt möjligt). Men det räcker inte. Kommunen vill ha hela texten som gör att det ser ut som en riktig utredning.
Då får jag välja; Ska pojken genomgå en utredning för syns skull, där jag vet att resultatet saknar säkerhet, eller ska pojken nekas utredning vilket innebär att han inte får hjälp? Och om han får utredning och diagnos, men sedan mognar han till (vilket vanligtvis händer) så sitter han med en livslång diagnos som krånglar till det betydligt om han vill bli polis, militär eller ta körkort.
Skolan har inte rätt att neka insatser även om barn saknar diagnos, men det förekommer inte sällan att skolan gör det ändå.
Ett liknande fall:
En kvinna har en kroppslig sjukdom som enligt beskrivningen i läroböcker ger ett autistiskt fungerande. Hon behöver en utredning som ger henne en autismdiagnos för att få tillgång till mer kommunala hjälpinsatser.
Hon har inte autism. Hon har en kroppslig sjukdom som ger de symtomen. Oavsett hur mycket hon utreds kan utredningen inte komma fram till något annat. Man kan naturligtvis fuska i utredningen och ställa en Autism-diagnos, trots att det inte stämmer, för att kvinnan ska få sina insatser.
Som läkare kan jag ställa en autismdiagnos på ett besök, men det godkänns inte. Kommunen vill ha hela texten som gör att det ser ut som en riktig utredning.
Mitt dilemma är att det finns ett regelverk som tolkas på ett sätt som tvingar fram diagnostik, som inte är möjlig att utföra.
Så jag får välja om jag ska vara professionell, eller om jag ska använda resurser, och ljuga för att ställa diagnoser, för att täcka upp för ett regelsystem som feltolkas- bara för att upprätthålla en illusion av professionalism?
Och hur blir det med jämlik vård om patienter i andra regioner, eller de som har resurser att köpa sig diagnoser, kan få diagnoser, medan kronobergarna tvingas nöja sig med en professionell bedömning?
Anders Albinsson
Överläkare och medicinsk ledningsansvarig på Allmänpsykiatriska enhet 2 i Växjö
Denna text är tidigare publicerad i bloggen dralbinsson.
