• AKTUELLT •
Fler och fler forskare ifrågasätter nu den traditionella bilden av ADHD som en livslång hjärndefekt. Istället pekar nya rön mot att symtomen kan förändras över tid och påverkas starkt av individens miljö.
Trots rekordhöga diagnossiffror för ADHD i både USA och Sverige ifrågasätter nu allt fler forskare den traditionella synen på diagnosen och dess behandling. Det skriver journalisten Paul Tough i en omfattande artikel i The New York Times (13 april 2025).
Artikeln beskriver hur forskningsfältet kring ADHD har gått från entusiasm över medicinska behandlingar till allt djupare tvivel på den medicinska modellens syn på och behandling av fenomenet. Redan på 1990-talet visade stora studier att barn som medicinerades med exempelvis Ritalin fick kortvariga beteendeförbättringar – men att dessa fördelar försvann inom några år, samtidigt som biverkningar som hämmad tillväxt blev tydliga.
“Det finns ingen långsiktig positiv effekt av stimulantmedicinering,” konstaterar forskaren James Swanson.
Diagnosen som konstruktion – och miljöns betydelse
Forskare som Edmund Sonuga-Barke och Margaret Sibley menar nu att ADHD inte kan förstås som en enkel biologisk defekt. I stället ser de symtomen som flytande och föränderliga, situationsberoende och till stor del beroende av omgivningen. Studier visar att många ungas ADHD-symtom kan komma och gå beroende på livssituation, utbildningsmiljö och arbetsliv.
För många verkar rätt “nisch” i livet – ett yrke eller studiemiljö som matchar individens naturliga sätt att fungera – vara avgörande för att symtomen mildras eller försvinner.
“Vi borde fokusera på att skapa miljöer som förbättrar psykisk hälsa, inte bara på biologisk behandling,” säger Sonuga-Barke.
Baksidor med medicineringen
Stimulantmediciner som Ritalin kan ge en snabb kortsiktig förbättring av beteende och arbetsinsats – men de förbättrar inte inlärning eller akademiska prestationer på längre sikt, visar flera nya studier.
Forskningen pekar också på allvarliga negativa effekter av läkemedlen: känslomässig avtrubbning, nedsatt social spontanitet, beroenderisk och långsammare kroppslig tillväxt hos barn som medicinerats under längre tid.
Även om medicinerna kan få vissa elever att arbeta mer intensivt, blir deras problemlösning och strategier ofta sämre. Effekten är alltså att de upplevs eller upplever sig vara mer fokuserade – men utan att deras prestationer faktiskt förbättras. Flera unga vittnar också om en dämpad livsglädje och social energi under medicinering.
“Det finns en verklig klyfta mellan de imponerande effekterna på beteende och de minimala effekterna på faktisk prestation,” konstaterar forskaren F. Xavier Castellanos.
Ett nytt sätt att förstå ADHD
I stället för att se ADHD som en livslång hjärndefekt föreslår forskarna en ny modell: att symtomen betraktas som en del av ett kontinuum där individens miljö spelar en avgörande roll. Diagnosen ses då inte som en ”livstidsdom”, utan som något som kan förändras genom anpassning av omgivningen – och därmed öppna för mer hopp och flexibilitet.
Flera forskare varnar för att en strikt biologisk tolkning av ADHD riskerar att förstärka stigma och skapa en känsla av hopplöshet, särskilt bland unga. En mer dynamisk förståelse, där fokus ligger på individens sammanhang och möjligheter till anpassning, kan däremot bidra till bättre psykisk hälsa och självbild.
🔗 Läs hela artikeln i The New York Times:
Have We Been Thinking About ADHD All Wrong? (Paul Tough, 13 april 2025)
