• AKTUELLT I MEDIA •
I en tankeväckande artikel i The Conversation diskuteras neurologen och klinikern Suzanne O’Sullivans bok The Age of Diagnosis. Där argumenterar hon för att vår samtid präglas av en överdriven tro på diagnoser – och att detta i längden kan vara skadligt för både individer och samhälle.
Diagnoser som ADHD och autism har under de senaste decennierna ökat kraftigt, särskilt bland vuxna och kvinnor. Samtidigt har stigma kring psykisk ohälsa minskat, vilket gjort att fler själva söker och omfamnar en diagnos. Men enligt O’Sullivan har detta medfört att gränsen mellan sjukdom och normala variationer i mänskligt beteende har börjat suddas ut.
“Vi blir inte sjukare – vi tillskriver mer till sjukdom”
Överdiagnos och medikalisering
Två nyckelbegrepp i O’Sullivans kritik är överdiagnos och medikalisering. Hon definierar överdiagnos som när kostnaderna för en diagnos överstiger dess fördelar. I många fall, särskilt vid mildare tillstånd, menar hon att diagnoser riskerar att orsaka skada snarare än nytta – till exempel genom stigmatisering, passivitet eller onödig medicinering.
Medikalisering innebär att allt fler delar av det mänskliga livet – sorg, oro, koncentrationssvårigheter – börjar betraktas som medicinska tillstånd. Det leder enligt O’Sullivan till att vi ser världen genom sjukdomens lins, där vardagliga problem får diagnosnamn och behandlas som om de vore sjukdomar.
Diagnosens baksida
O’Sullivan är särskilt kritisk mot hur neuropsykiatriska tillstånd som autism och ADHD idag definieras. Hon menar att dessa diagnoser har expanderat långt bortom sina ursprungliga ramar och nu inkluderar personer med mycket lindriga symtom. Begrepp som “maskning” (att dölja symtom i sociala sammanhang) gör det enligt henne möjligt att bredda kriterierna till den grad att diagnosen mister sin vetenskapliga skärpa.
Hon riktar även kritik mot neurodiversitetsrörelsen, där diagnoser som ADHD och autism ses som naturliga variationer snarare än avvikelser. O’Sullivan varnar för att detta synsätt kan bli mer begränsande än frigörande, särskilt när det leder till en identitet som bygger på tillståndets oföränderlighet.
Att definiera sig själv genom sin diagnos kan bli en självuppfyllande profetia
Ett större kulturellt problem
Enligt The Conversation menar O’Sullivan att problemet inte bara ligger i vården – det är även ett kulturellt fenomen. Sociala medier och välmenande upplysningskampanjer har bidragit till att diagnosbegrepp sprids allt bredare, ofta bortom sina kliniska ramar. Många människor diagnostiserar numera sig själva eller andra baserat på vaga beskrivningar, vilket riskerar att trivialisera psykisk ohälsa och försvåra återhämtning.
“Vi har hamnat i ett tillstånd där vanliga känslor som sorg eller oro patologiseras”
Vägen framåt: en mer återhållsam och nyanserad syn
I sin bok föreslår O’Sullivan en rad åtgärder, bland annat att hälso- och sjukvården bör vara mycket mer försiktig vid införandet av nya diagnoskriterier och screeningmetoder. Hon förespråkar också ett återupprättande av kliniskt omdöme och helhetsperspektiv, snarare än att förlita sig på checklistor eller tester.
Hon efterlyser en allians mellan medicinsk expertis och allmänhetens förståelse – en rörelse för ”avdiagnostisering”, där man vågar backa från inflationen av diagnoser och i stället fokuserar på människors välbefinnande snarare än etiketter.
🔗 Läs hela artikeln i The Conversation:
Are labels like autism and ADHD more constraining than liberating?
(22 mars 2024)
