• POESI •
Jag kommer att resa mig.
Igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Och igen.
Applåder och fanfarer
är okunskapens slöja.
För varje gång
jag ”vinner”
följer lite av mitt mörker
med.
Vartefter jag lär känna
mig själv,
de dämoner,
principer och ideal
som är mitt ”jag”
blir det värre.
Jag borde kanske inte
förverkliga mig själv.
”Jag” blir djärvare.
Elakare.
Mera beräknande än förut.
Jag fruktar inte mera
mitt hjärtas skuggor.
Vi har blivit vänner nu.
Vi var fiender förr –
kärlek, som man säger,
börjar alltid med bråk.
Jag tror inte längre på
att a l l a förtjänar att resa sig
efter prövningar och skov.
Resningens pris
kan inte alltid döljas
av en överideologi.
På tal om —
De säger att jag stärks utav plågor,
att jag orkar lite mer.
Som om det vore
något intrinsikalt gott.
Vem kan säga säkert
exakt vad ini mig
som orkar lite mer
efter varje katastrof?
Livet lär oss som vågar titta
ordentligt på erfarenheterna
att några av oss
ska inte resa sig.
Mörkret tar gärna fäste
i ambitioner.
Det är givetvis en fälla.
”Jag” ska andas. Vila.
Skriva, kontemplera.
”Jag” med chips i skägget,
en flottig pocketbok på magen
med en superhjältefilm på teven
är gladiator.
”Jag” är en dämon.
Men även dämoner tvingas
förverkliga sig själva
i jakten på hjältar.
av: Christopher Andersson
