• POESI •
Ni friar personal
från förräderi
därför att
psykiska problem
är för subtila
och svårforcerade
för att ekonomiska
avvägningar
ska tillåta
mustig hjälp.
Ni låter patienter
falla
istället för att
forcera fram
reformer.
Ansvaret
för reduktionens
symptom
månglar ni på
patienter,
adresserar
deras oförmåga
att ta ansvar och
åstadkomma någonting
som genererar inkomst.
Har ni ens
reflekterat över
vilket patientens ansvar
är?
För ni beter er
som om ni
killgissar
med hens liv
som insats.
Vad är att ta ansvar
i en välfärd
som inte längre
når upp till
grundläggande villkor
för en human
verksamhet?
Vad ger er rätten
att finta patienten
och inympa lögner
om att felet är hens,
att patienten
inte tar till sig
programmen
ordentligt?
Vem berövade
patienten
vetskapen om
att hen kunde haft
ett bra liv
om ni bara gjort
ert fördömda jobb
som ni ska,
istället för att
sära på skinkorna
när lönen kommer
med lemmen?
Ni kan inte
passa in
metoder
och arbetsrutiner
efter patientens behov
utan tvist
med de villkor
som gör att ni
kan ha jobbet kvar.
av: Christopher Kalfjäll
