• POESI •
Skrattmåsen gråter
på räcket.
I hjärnan ryms vintergatan.
Mina fingrar är morötter – vill bryta av dem
smaka.
Försöker bita av min avdomnade
läpp.
Allt i sorlet av Ledin –
spelad på mobil tillhörande
den sladdsmala kvinnan utan hår.
Jag står plötsligt
bredvid sorgsen
skrattmås.
Vi ska hoppa;
flyga
tillsammans.
Varför pratar jägaren
för sig själv – om älgkött?
Varför mumlar den askgråa strebern
om att det är ett helvete att inte få röka
utanför det inglasade
rökrummet?
Varför är jag så ensam?
När jag försöker försöka.
Även vårdarna skyr mig,
tar omvägar.
Ser nedlåtande på min
kutryggiga
gamnacke.
De flyter in om natten
med intetsägande plastburk,
fylld med myror.
Jag sväljer dem utan vatten.
Och utan att fråga om det är
pissmyror eller svartmyror.
Är jag Job?
Är jag ämnad;
lämnad;
övergiven
av – Gud?
Ängeln Azrael besökte rum nr.
18 i natt.
Uträttade mina behov ihop med djävulen
och missade honom
precis.
Skrattmåsen på fönsterblecket,
ler mot mig
med mänskligt nariga
läppar.
Jag förvaras i en korridor.
Vänster om kvinnan som kissar ner sig för jämnan
och till höger om
avgrunden klädd i törne.
Fick ni bestämma
blir jag kvar tills solen inte
orkar streta sig upp för himlafästet
och månen sjukanmäler sig.
av: Victor Haskel
