• POESI •
Jag sitter i psykavdelningens blårandiga särk.
Svullna ögon
två bölder av frätande lava.
Känner inte igen mitt
gråblå ansikte.
Jag är inte här.
Det jag ser, är inte jag.
Vattnar trött anlete med
frostigt vatten.
Avbryts,
den gemensamma,
obligatoriska,
promenaden.
Nu.
Jag tänker på
min fru, i gloria,
mina barn, med serafers
vingar.
– Pappa kommer hem snart.
Jag mår bra, då.
Äntligen samlade – igen.
Då ska vi leka.
Som förut,
innan jag slukades av mitt eget
mörker.
av: Victor Haskel
