• REPORTAGE •
Barnbyn Skå var ett behandlingshem för familjer i kris, verksamt till mitten av 00-talet. Här tog man emot hela familjer, snarare än att placera barn i institutioner. Läs om platsen utan varken låsta dörrar eller färdiga mallar. Där tid inte var en brist och om skiftet som förändrade allt.
· I klippen längst ner: hör Lars Lorentzon, om att möta barn i kris.
Lars Lorentzon var verksam som chef på Barnbyn Skå mellan 1984 och 1994, vilket senare kom att utgöra grunden för hans bok Vredens pedagogik. Verksamheten grundades på 1940-talet och låg i Ekerö kommun, strax utanför Stockholm. Här levde föräldrar och barn sida vid sida med personalen och deras anhöriga. Barnbyn fungerade som ett litet terapeutiskt samhälle, där själva livet tillsammans var läkande.
Barnbyn Skå: osynlig terapi och gemenskap
Husen och stugorna som utgjorde byn är idag privatbostäder, men den trygga tillvaron tycks ligga kvar i luften. Lars kör långsamt på de gamla grusvägarna och delar med sig av minnen från de mänskliga möten som platsen bär. Vi stannar till vid huvudbyggnaden, det största huset på området, där receptionen låg.
– Här har det kommunicerats något ofantligt, säger Lars och förklarar hur kommunikation var en förutsättning för byns läkande miljö.
Kommunikationen innefattade inte bara personalen, utan dörrarna på Barnbyn stod alltid öppna. Det fanns inte på världskartan att vi skulle förvisa någon från rummet bara för att vi kanske hade tänkt prata om något känsligt just då, säger Lars och betonar att familjerna var till största del involverade i sin egen behandling. Det var en nödvändighet för livet på byn.
– Vi bedrev så mycket terapi, utan att någon ens märkte att det var terapi, säger Lars.
På Barnbyn Skå bedrevs det terapeutiska arbetet inte bara i form av enskilda samtal och större grupper, utan även i det vardagliga livet. Lars pekar mot en röd stuga till vänster om huvudbyggnaden, den gamla syverkstan. Dit kom kvinnor, män och barn för att sy, umgås och vara tillsammans.
– Så plötsligt föll masken av, någon som brast ut i gråt, eller blev förbannad och då fanns vi i personalen där för att möta dem i det, säger han.
Tydlig avsikt, riktning och tillit
För att hjälpa någon som bär på djup social smärta behöver personalen träda in i sammanhanget, inte övervaka, styra eller analysera från distans, menar Lars. Han påpekar även att familjerna var väldigt bra terapeuter för varandra och förklarar att de la märke till sånt som personalen inte alltid såg.
– Familjerna kunde relatera till varandra på ett sätt som vi i personalen inte alltid kunde, vilket gav oss ovärderliga insikter i arbetet, säger han.
Barnbyn Skå genomsyrades av intention – tydlig, gemensam och uttalad avsikt för behandlingsarbetet. När vi vet varför vi gör något, vilken riktning vi har, så skapar det tillit, säger Lars. När nya familjer skulle flytta till byn var det avgörande att de, såväl som personal och övriga familjer, kände en resonans. Familjen behövde känna att Barnbyn var rätt plats för dem och att de var välkomna i sammanhanget.
– När det ibland gick åt helvete, så kunde alla inblandade luta sig mot att vi valt varandra, säger han.
Människorna i byn var så pass ihopkopplade att det gick att lita på att det håller, även i kris. Just därför kunde människor också förändras, lite i taget. Syftet var att omfamna, inte åtgärda, gemenskapen gjorde läkandet möjlig och väven stark nog att bära det svåra.
En resa genom byn
Klicka på bilden för att förstora.
Foto: Johanna Talamo.
Skiftet som förändrade allt
Arbetet på byn behövde ta tid, ibland flera år. Att ha en bestämd tidsram för en människas läkning är i grunden omöjligt, säger Lars och berättar om skiftet som förändrade allt.
– Det fick det inte ta tid, lönsamheten kom i första hand och behandlingsmetodiken programmeras, familjer skulle tas emot snabbare och det mänskliga mötet gick förlorat, säger Lars.
Under 90-talet genomgick vård, skola och omsorg genomgripande reformationer. Relationella verksamheter, som Barnbyn Skå och Soteria, började avvecklas för att ersättas av mätbara, standardiserade processer. Det var vid denna tid som Lars bestämde sig för att sluta som chef för Barnbyn.
– Jag kände att jag inte kunde bära ansvar för byn i ett sådant system, förklarar han.
Den sortens omsorg som byn utgjorde är svår att få plats med i en värld styrd av mätbarhet. Det Lars beskriver är inte bara en förändring i ledning eller ekonomi – det är ett tidsskifte. Ett nytt sätt att tänka kring människor. Mellanrum försvann. Tiden krympte. Relationer började värderas i effektivitet.
Lärdomar från Barnbyn Skå
“Många som lider känner sig inte olyckliga och svaga, snarare arga och starka men hindrade att använda sina krafter”.. skrev Lars Lorentzon i Vredens pedagogik. “Den ´goda´ vården uppfattas i deras ögon ofta inte som en hjälpande hand, utan som ett hinder”
Det handlar inte om att vården vill illa. Men i ett system präglat av mätbarhet, tidspress och generaliserade lösningar tappar den ofta kontakten med det levande. Med individens berättelse, vilja och sammanhang.
Barnbyn Skå vittnar om att den djupaste lärdomen kanske är denna: att läkning inte handlar om att tysta smärta, utan om att skapa sammanhang där den får uttryckas och bli förstådd. Här var relationen bärande. Man mötte människor där de var, utan att döma eller försöka forma dem för snabbt.
Jag frågade Lars vad den gemensamma avsikten var bland personalen.
– Familjer som kom till oss var inte trasiga i sig själva. Utan de hade blivit skadade och svikna av systemet vi lever i, och vi ville kompensera dem för det, svarade han.
Korta videoklipp: om barn i kris
Barn är riktiga proffspsykologer, säger Lars. De läser av minsta signal och känner tydligt om något inte stämmer. När man växer upp i en otrygg miljö så utvecklas ett skydd. Deras motstånd är inte trots, utan en kamp för att våga lita. När en liten tillit börjar växa fram testas relationen. De blir som mest utmanande, svårast att nå, berättar Lars.
– När barn börjar känna att man nog är på deras sida ändå, när de börjar ana en tillit. Då blir de som “elakast” och testar en. “Får jag vara kvar, skriver de ut oss?”, säger Lars.
