POESI •
Vad gör det med människan
att känna så mycket,
att äga en själ så full
att den tränger ut?
När det finns människor med skal
som tål det, menar jag.
De låter själen svälla med jämnmod,
somnar ovaggade fast de blöder.
Är de begåvade med
att inte låtsas om sin mänsklighet?
Orkanerna i magen och kitteln i bröstet
och processionerna bakom pannan;
inte kan vi fördra dem så så mycket
utan att stöta oss med livet självt?
För aldrig kunde väl Gud
ha varit så ironisk
att han gav oss konstens granater
mot att vi spelar våra dämda roller
så att ingenting sprängs?
av: Christopher Andersson
