• POESI •
Ni frågar vad jag behöver,
vad jag behöver härutöver
är att Ni slutar fråga
varför jag är ett vrak.
Ombesörj mig villkorslöst
i vardagens metoder,
genom skov och episoder
Det är det enda jag behöver.
Då kunde jag få veta
att er nollvision är sann,
mitt liv är något värt
och en människa finns där.
Det ni har för er nu,
som ska förhindra suicid,
kommer döda mig på sikt
om jag förlitar mig på er.
Kunde jag besvara
den enklaste av frågor
kunde jag säkert vara utan
era tjänstehjons besvär.
Min kritik är hård,
och frågorna är många.
Till nollvisionens ”hjältar”:
en suicidal ska tala ut.
Varför är inte jag
representativ
för era verksamhetskanaler
och marknadsföringsknep?
Varför är mitt bästa råd
att vända mig till påhitt
av Ingmar Bergman eller Lars Norén
för känslan att va’ sann?
Ni behöver inte sitta
vid mitt bord och lyssna.
Ni behöver bara fixa
med vardagens bestyr.
Ni behöver inte rota
i mina mörkaste rum.
Ni behöver bara ordna
att försoffningen är fri.
Jag kan inte prestera
både inuti och utanpå.
Jag ska slåss här inne.
Resten sköter ni.
Jag har inte arbetat
ihop en rymlig buffert
eller tjusat någon partner
att binda sig vid mig.
Jag har alltid varit ensam,
alltså vänder jag mig till er.
Nu vet ni vad jag vill.
Ni vet vad jag behöver.
En nollvision mot självmord
är ert moraliska kompass,
manualen har ni
från mig och många andra.
Orkar ni inte vända
den politiska slentrian
som gör min nöd till fantasier
då är er nollvision en lögn.
Då kunde ni vad jag vet
själva knyta snaran
och räcka den till mig
med räkning och obol.
Christopher Andersson
