Mitt grävande i ADHD-land och kvinnor i klimakteriet fortsätter. Jag läser en artikel i tidningen Attention som kom ut mars 2024. En kvinna beskriver hur hon började fundera på om hon hade en adhd-diagnos när hennes dotter blev diagnosticerad.
Det var när hon var i 40-årsåldern. Hon hade symtom men uppfyllde inte kriterierna och fick inte en diagnos då. I 50-års åldern kraschade hon. ”Jag tänkte att jag hade fått en hjärntumör”. Något som många kvinnor vittnar om den åldern. Hon gjorde en utredning och fick till sist sin diagnos.
Det står att symtomen kan vara förvillande lika dem i förklimakteriet och klimakteriet. Det handlar om nedsatta minnesfunktioner, nedsatta kognitiva funktioner, nedsatta exekutiva funktioner, sömnsvårigheter, trötthet, minskade energinivåer, svårigheter med känsloreglering. Alla är en del av adhd och alla är symtom som kvinnor i klimakteriet beskriver, säger överläkaren Lotta Borg Skoglund och fortsätter.
– Går det verkligen att överföra kunskapen om de här små pojkarna till medelålders kvinnor? Det är inte alls säkert och då står vi plötsligt på noll, menar Lotta Borg Skoglund.
Ja, vi står verkligen på noll för det har inte hänt något nämnvärt inom forskningen sedan publiceringen av artikeln ovan men vad innebär det för de tusentals kvinnorna som redan fått sin diagnos och går på centralstimulerande läkemedel? Att de har fått det enbart utifrån en hypotes som vi egentligen inte har någon evidens för? Att de privata aktörerna har blivit multimiljonärer på något som kanske egentligen inte existerar?
Vi har också utgått ifrån hypotesen att diagnosen är en livslång statisk funktionsnedsättning. Men under en längre tid har studier visat att så är inte alls fallet. Symtomen fluktuerar och kan försvinna under flera år.
Det börjar bli allt tydligare att om kvinnor hade väntat till att göra sin utredning tills efter menopaus, när hormonerna har slutat svänga, så hade de inte fått sin diagnos.
Kvinnor står idag för den största delen av diagnosexplosionen i Sverige trots att den adhd-forskning som har gjorts är mestadels forskning på pojkar före puberteten.
Samtidigt har en hel värld ”köpt” en diagnos som saknar evidens. Och tydligast är det i Sverige som sticker ut internationellt vad gäller diagnoser för kvinnor.
Detta påminner om en annan diagnos som är obeforskad. Nämligen diagnosen hysteria som togs bort ur diagnosmanualerna så sent som 1980.
Det påminner mig också om diagnosen utmattningssyndrom. En diagnos som bara finns i svenska diagnosmanualer. En diagnos som egentligen bara är ett antagande (Socialstyrelsens egna ord).
De interventioner som man har experimenterat med lyckades inte få tillbaka kvinnorna i arbete. År 2020 betalade Region Stockholm till exempel ut 330 miljoner till privata rehabinstitut som förordade bland annat qigong och mindfulness. Det gjorde inte kvinnorna friskare och fick de tillbaka i arbete. Rehabinstitut efter rehabinstitut läggs ner.
Över 400 000 kvinnor i den här åldern äter idag antidepressiva. Men kvinnor kan inte ens genom medicinering ta sig ur sin utmattning av någon anledning. Den håller i sig. Det har stressforskaren Giorgi Grossi skrivit en hel bok om och diskuterar i en artikel i SvD. Hur utmattningen håller i sig. Och enligt honom beror det på en ”svag adhd”. Han beskriver framförallt att det gäller kvinnor med akademisk utbildning som har gjort karriär. Det får mig att tänka på Riksföreningen Attentions mantra: diagnosen drabbar samhällets mest utsatta. Jag upplever att experterna själva börjar snurra till det och inte vet hur de ska ta sig ur det. Kvinnor i karriären med akademisk utbildning tillhör knappast samhällets utsatta.
Eftersom ovanstående artikel med Grossi i SvD når hundratusentals personer kommer de utmattade därför känna igen sig, starta en utredning och bara byta diagnos och läkemedel? Från en obeforskad diagnos till en annan. Detta befäster även nu adhd-experterna i en helt ny artikel som kom ut i dagarna i tidningen Attention. Att utmattning som inte går över är adhd och vi måste ge dessa stackars kvinnor rätt förklaringsmodell.
”Sjukskrivning, depression eller utbrändhet följer och vägen tillbaka kan bli lång – till och med omöjligt utan rätt förklaringsmodell och förståelse”.
Den rätta förklaringsmodellen för att kvinnor ska kunna ta sig tillbaka från utbrändhet (som dessutom är orsakad av att de inte har fått rätt hjälp från början) är alltså enligt experterna att de har adhd. Man vill lösa ett stort samhällsproblem genom att utreda och diagnosticera ännu fler. Trots att man för ett år sen tillstod att vi kanske inte kan förlita oss på den forskningen som är gjord på små pojkar.
Men nu har vi hittat lösningen på utbrändhet, den som vi letat efter mer än 20 år. Och det är helt enkelt att byta läkemedel från antidepressiva till centralstimulerande.
Jag undrar lite vad nästa förklaringsmodell blir för oss kvinnor?
När den enda förklaringsmodellen kanske är så enkel som att vi råkar vara kvinnor. Den evidensen finns. Våra hormoner påverkar vår hjärna och leder till att vi blir utmattade och får symtom som är förvillande lika adhd.
Vi står inte riktigt på noll om man lyssnar på den evidensen. Men den lyssnar vi inte på i Sverige. Medan man i USA säger att det är en ny era inom mental hälsa för kvinnor. En era som kallas reproduktiv psykiatri. Så länge det inte tas på allvar kommer det här fortsätta i Sverige.
Det skrämmer mig och borde skrämma rätt många andra också.
Det säger en del om oss kvinnor tyvärr. Vi har accepterat faktumet att vi har gått från att bli kallade hysteriska till att vara funktionsnedsatta och på vägen blev vi utbrända.
Medan vi egentligen borde stå på barrikaderna för våra döttrars skull. Och för deras döttrars skull.
Vi borde inte blunda längre och bara blint acceptera den ena ej vetenskapligt belagda förklaringsmodellen efter den andra.
Katarina Wilk
