Varför stannade jag kvar?

0
821

18 år var jag inom psykiatrin. 18 år fick jag inte den hjälp jag behövde. Varför lämnade jag inte psykiatrin långt tidigare? Vad gjorde att jag stannade kvar i något som inte kunde hjälpa mig och tvärtom förvärrade min ohälsa? Varför tog det så många år innan jag vände de ryggen och letade efter ett alternativ? Det är en fråga jag själv ställt mig och det är flera faktorer som spelar in för att förstå svaret.

När jag sökte till psykiatrin för första gången hade jag nyss fyllt 19 år. Jag var helt ensam i kontakten med psyk. Jag stod ensam med beslutet att flytta hemifrån och hade inget stöd av någon vuxen i min svåra situation. Ingen varken följde med mig till mina vårdkontakter eller stöttade mig. Jag litade på de vuxna jag mötte inom slutenvården och öppenvården för jag hade ingen annan och var i oundvikligt behov av hjälp och känslomässigt och praktiskt stöd. Jag var ganska ensam med alla beslut och min vård och hade ingen utanför psykiatrin som jag kunde bolla det med eller någon som kände till alternativ.

Jag var naiv, trodde att läkare visste vad de gör och allt de säger måste stämma. Jag följde de blint och fortsatte att göra det år efter år. En nästan överdriven tilltro till den vita rocken gjorde att jag aldrig ifrågasatte det de gjorde. Jag trodde att de satt på svaren. De utgav sig till att vara specialister, hade titlar och tillhörde en respekterad profession. Det läkaren sade var sant trodde jag.

Samtidigt som jag inte var kritisk pga en överdriven tilltro till läkarkåren klängde jag mig fast vid minsta lilla strimma av hopp. När det kom en ny läkare kom nytt hopp om att denne kanske skulle förstå. När jag fick en ny medicin kom nytt hopp om att den kanske är den rätta. När det kom en ny kontaktperson på avdelningen kanske jag skulle bli förstådd bättre. Hela tiden letade jag efter hoppet att få komma ut ur detta helvete. Samtidigt som alla besvikelser gjorde att jag slocknade lite mer inuti kom samtidigt en ny strimma hopp som gjorde att jag orkade lite till. Jag behövde det lilla hoppet så mycket att jag blundade för alla orättvisor jag utsattes för.

Jag hade ingen ork och koncentration att ta reda på om det fanns annat utanför psykiatrin. Jag var så hospitaliserad efter några år att det var mitt hem. Det fanns verkligen inget utrymme till att andas och leta efter något jag inte ens visste fanns. För det kom aldrig på tal att det skulle finnas alternativ. Ingen har någonsin nämnt att det finns hjälp utanför psykiatrins slutenvårdsavdelning. Jag trodde därför att det jag erbjöds, det var det som fanns.

Läkare och personal hade med tiden fått mig att tro att mitt mående var mitt fel (se mer om det i tidigare inlägg Stoppa undan skuldkortet!), att jag inte ansträngde mig att vilja bli frisk. Man hade gjort en utredning där de konstaterade att alla rehabiliteringsmöjligheter var uttömda. Jag trodde därför inte det fanns någon möjlighet kvar att bli bättre. När man tror på det “experterna” säger slutar man leta efter annat. Man ger upp och jag accepterade på något sätt att aldrig kunna må bättre och att det var mitt eget fel.

Jag hade fullt upp med att kämpa om saker som för de flesta är självklara. Jag behövde överleva. Det fanns inget utrymme att lyfta blicken och se sig om efter annat. Jag var upptagen med att skada mig i största möjliga mån. Min tid gick ut på att inte känna efter, att bestrida LPT, att överleva återtraumatiserande händelser jag utsattes för. Jag kämpade för att få lov att gå ut på permission, att få sova hemma i min egen säng, att få lov att lyssna på musik med hörlurar, att inte ha konstant övervakning eller en så banal sak som att bli bemött med värdighet. Jag kämpade för att inte bli medicinerad med läkemedel mot min vilja, jag satt otaliga gånger i förvaltningsrätten då jag förgäves överklagade min tvångsvård. Min tid och ork gick åt att kunna vara närvarande när min man kom på besök för det var den enda tiden vi hade tillsammans. Vi orkade inte mer och det fanns inte ens en tanke på att hjälp kunde finnas på annat håll.

Både min man och jag hade fått nog för länge sedan. Men vi hade ingen aning, ingen ork, ingen tro på att det fanns annat än detta. Tilltron till den via rocken, hopp om förbättring, indoktrinering om att det var mitt eget fel och upptagen med att överleva sökte vi inte efter annat. Det var ren slump att nära vänner till mig som jag inte hade träffat på ett bra tag rekommenderade en alternativ behandlingsmetod de själva hade fått god hjälp av. Det var ren slump att de gav mig numret dit och att jag till slut faktiskt tog chansen och ringde dit. Jag hade inget kvar att förlora vid det laget. Man hade kört ner mig i botten för länge sen redan. Det samtalet var vändpunkten i mitt liv. Efter det inledde jag behandlingen enligt Mind recovery terapi och jag fick äntligen den hjälp jag behövde och sade upp all kontakt med psykiatrin för gott.

Med facit i handen och när jag ser tillbaka i backspegeln önskar jag givetvis att jag hade sökt mig bort från psykiatrin långt tidigare. Men jag kunde inte med tanke på alla olika faktorer som spelade in. Däremot lägger jag ett ansvar på psykiatrin. Varför tog inte de reda på att det fanns alternativ när de visste att deras möjligheter var uttömda? Varför nämnde ingen någonsin att det fanns fler vägar att gå än på deras icke-fungerande?

Jag är tacksam att ha hittat rätt hjälp. Bättre sent än aldrig. Jag önskar att man inom psykiatrin vore mer ödmjuk inför faktumet att de inte sitter på alla svaren och att det finns andra metoder än deras som kan ge hjälp åt människor som lider! Det borde vara självklart att upplysa patienter om alternativ när de själva ser att ingen förbättring sker. Det borde vara självklart att upplysa om att det finns fler sätt att få lindring på! Men det är det tyvärr inte.

Bianca