Min resa ur SSRI

September 2015 satte min husläkare in mig på Cypralex på grund av utmattningssyndrom. Jag var först inte villig till det men gav mig sen när hon och min terapeut tyckte det skulle hjälpa läkningen av utmattningen.

När min husläkare satte in medicinen var planen att jag skulle ta den under ett års tid. Jag trappades upp till 15 mg men var fortfarande inte helt bra från panikångest  (även om det hade dämpat det mesta). Jag kämpade med enorm trötthet när jag var på den dosen. Efter ett år tyckte min husläkare att jag skulle byta till Duloxetin, eftersom jag inte gjort tillräckliga framsteg och var fortfarande mycket trött. Hon tyckte att det var dags att testa en medicin som var starkare och jobbade lite annorlunda. Jag ville inte först men gav mig till slut. Hon sa att jag kunde byta från Cypralex från en dag till en annan men det var ett av de mest hemska upplevelserna jag haft. Jag kände inte igen mig och jag kände att hjärnan funkade inte fullt ut utan var lite nedsövd. Jag stod på den i någon vecka men ville sen bli av med den pga konstiga biverkningar. Så under två veckors tid trappade jag ner Duloxetin och satte tillbaka Cypralex men med en lägre dos (eget val att ha mindre medicin). Det tog ca 2 månader att stabiliseras efter dessa byten och jag bestämde mig då att jag inte rör denna medicin och dos tills jag haft en lång period av lugn i mitt liv. Det intressanta var att den enorma tröttheten jag kände, vilket gjorde att jag skulle testa Duloxetin, släppte sen när doseringen av Cypralex gick ner. Botemedlet för den enorma tröttheten var alltså inte en ny medicin utan att sänka dosen!

Bristande uppföljning vid nedtrappning och utsättning

Efter att ha sen legat på 5 mg i 6 månader testade jag själv att dela tabletten men började få hemska utsättningssymptom, samt att jag fick olika doser varje dag eftersom det inte går att dela tabletten exakt i fyra delar. Så ena dagen kunde jag känna en ökad dos och andra dag en minskning. Då bestämde jag mig att jag inte trappar ner själv utan att ha en läkare med mig!

Det var genom min terapeut som jag fick kontakt med en privatläkare med kunskap om utsättning av SSRI. Jag var under hela tiden listad hos samma husläkare på vårdcentralen men det blev inga efterkontroller på hur det gick med mig. Kontakten med husläkaren på vårdcentralen försvann när jag inte behövde fler sjukintyg. Här kan jag känna en besvikelse från vården att en medicin sätts in men det finns inget ansvar att följa upp eller sätta ut den. När medicinen sattes in var det mycket noga med kontakt med husläkaren (vårdcentralen) men sen är det som om man släpps fri att hitta sin egen väg. Det var inte heller svårt att förnya mitt recept på Cypralex. Det krävdes inget läkarbesök utan bara en telefonkontakt med sjuksköterskan (som pratade med vårdcentralsläkaren) att jag ville ha mer. Jag skulle tycka att det rimligt att man åtminstone kontroller någon gång per år för att checka av sådana här mediciner.

Lång resa att sätta ut medicinen

Min resa att sätta ut 5 mg Cypralex till 0 mg tog nio månader! Det var en enorm påfrestning psykiskt, fysiskt och emotionellt att trappa ned medicinen. Jag vill likna det som en bergodalbana. Inget var konstant. Varje gång jag trappade ner ett mg tog det upp till 6 veckor att stabiliseras någorlunda igen. Sen hade jag några veckor av lugn innan jag trappade ner ett mg till och samma tornado blåstes upp igen. Jag lyckades jobba under denna tid men min arbetsgivare fick vara mycket flexibel, eftersom jag fick gå ifrån ibland, jobba hemifrån och tom säga nej till flera jobbresor som jag annars skulle gjort.

Det var när jag gick från 1 mg till 0 mg som jag inte fick ihop vardagen länge och jag inte kunde jobba. Det var egentligen en stor besvikelse eftersom jag var så nöjd med mig själv och den resa jag klarat av och såg fram emot att äntligen bli medicinfri och bli av med denna bergodalbana. Men istället så kraschade jag! Jag hade planerat vara långledig under sommaren, få njuta lite av livet och återfå krafterna efter ett slitsamt år med nedtrappning. Istället blev jag sjukskriven och kämpade mig igenom dagarna. Jag var i en mycket sämre situation nu än när jag brände ut mig 4 år tidigare. Nu hade jag både utmattningssymtom men också hemska utsättningssymptom. Jag kände att jag var tillbaka till ruta 1 och att medicinen inte hade hjälpt mig att läka från utmattningen utan den hade bara skjutit upp sjukdomstillståndet!

Svåra utsättningssymtom

Utmattningssymtomen kände jag igen men utsättningssymtomen upplevde jag som värre för att det gick bla på personligheten och det fanns ingen logik i dem. De var något helt främmande som jag inte hade någon kontroll över. Jag är en mycket lugn person men kunde helt plötsligt känna ilska och bete mig på sätt som inte är jag. Det tog ca 3 månader att bli av med de flesta utsättningssymtomen när jag hade hamnat på till 0 mg, men utmattningssymtomen…. ja, de jobbar jag fortfarande med.

Kontakt med känslorna

När jag ser tillbaka på den tid jag jobbade och åt medicin så blir jag förundrad och undrar “hur klarade jag göra så mycket?!” Jag gjorde flera ansträngande jobbresor och jag inser att medicinen gjorde det möjligt för mig att fungera. Jag kunde jobba och prestera men jag var egentligen i ett bedövat tillstånd. Det var när jag började ta bort de sista 5 mg av medicinen som känslorna började strömma in successivt…. gråt, förtvivlan, ilska, sorg. Det var som ett lock togs av ju mindre medicin jag åt. Jag hade gråtit ytterst lite när jag åt medicinen och jag hade tappat mycket av förmågan att känna in både mina och andras känslor. Jag tycker att jag också kvicknade till i mitt sunda förnuft när jag blev av med medicinen. Jag kunde t.ex. se mer tydligt att min arbetsplats inte är bra för mig och att jag inte mår bra och att jag måste göra en förändring, hur svårt det än är. Jag vet inte om jag hade kommit till den slutsatsen hade jag varit kvar på medicin. Jag hade nog bara kämpat på.

Bristande information om möjliga biverkningar

Under medicineringen blev jag mycket känslig mot fet fisk och kunde inte ta Omega 3 olja. Dessa utlöste panikattacker och liknade symtom som kom med ökad medicinering. Det var mycket obehagligt för först förstod jag inte vad som var fel och var dessa symtom kom ifrån. Efter att det hänt ett antal gånger tänkte jag att jag behövde se om det fanns någon koppling med något jag åt. Jag kom själv fram genom att söka på internet att den feta oljan i fisken stökar till i medicineringen. Jag var tvungen att utesluta all fet fisk och all Omega 3 för att doseringen inte skulle rubbas, vilket var mycket synd eftersom den feta oljan är mycket bra för hjärnan.

Jag åt också grapefrukt rätt regelbundet men fick en enorm klåda på benen. Jag trodde jag hade fått någon infektion och förstod inte att det hade med medicinen att göra. Efter mycket om och men fick jag en salva från apoteket för att dämpa klådan och kunna sova. Men sen sökte jag på internet om det eventuellt skulle finnas något samband mellan Cypralex och grapefrukt och insåg att man varnar för grapefrukt om men tar denna medicinen. Jag slutade med grapefrukten och klådan började ge sig.

Jag skulle önskat att sånt här står med t.ex. i bipacksedeln så man inte behöver gå den hårda vägen.

Viktigt att se och processa orsakssambanden

Jag hade naturligtvis önskat att medicinen inte sattes in utan man försökt andra sätt som djupgående terapeutiska samtal, kost (mer protein och långsamma kolhydrater och mindre socker har hjälp att stabilisera) och kosttillskott (tex Gaba, 5HTP, magnesium tillskott har hjälp med sömn och lugnande), gruppsamtal (12 stegs program), meditation mm. En av de saker som hjälpt mig att må bättre har varit att våga titta på saker som hänt bakåt i tiden… barndom, ungdomsåren och senare. Vad var det som var mindre bra och satte spår? Vad har jag tryckt undan? Under dessa månader har jag tillåtit mig själv att känna sorg, saknad och andra känslor som kommer upp men också gjort upp med saker och förlåtit människor som haft en negativ påverkan på mig. Att processa saker har varit befriande. Ångest och panikångesten kommer inte utan orsak och jag har behövt vara tillräcklig modig att tänka “Ok, jag har ångest och panikångest, men varför har jag dem?” Fram tills nu har jag mer varit rädd för dem och bara försökt porta dem.

Avgörande med stödjande nätverk

Under nedtrappningen av medicinen har det varit avgörande att jag inte varit ensam. Jag är enormt tacksam för det stöd och råd som privatläkaren gav under dessa 16 månader. Jag skulle inte klarat processen utan detta stöd. Men sen har det stöd jag fått från familj och några nära vänner hjälpt mig. Om jag skulle ge något råd till de som ska trappa ner så är det att se till att man har stöd!

Hoppas min resa blir till hjälp för någon annan.