Jag har skrivit om tvångsåtgärder förut men vill belysa ämnet från en speciell vinkel. Låt mig belysa hur tvångsåtgärder kan trigga traumatiska minnen av det som har fört många till psykiatrin i första hand! (Obs, texten kan vara obehaglig att läsa om du varit utsatt för sexuella övergrepp!)
Bältesfixering: Jag har i min barndom blivit utsatt för grova sexuella övergrepp. Som barn tvingades jag ligga ner på rygg, vara orörlig och utsatt för mina förövare. Byxor drogs ner, jag hölls fast och jag kunde inte ta mig därifrån. Hur går en bältesfixering till? Man tvingas ligga på rygg på en brits. Händer, fötter och midja spänns fast med remmar d.v.s. du kan inte röra dig. Du är i samma utsatta läge och fysiska kroppsposition som vid en våldtäkt. Remmarna påminner om förövarens händer som greppar tag i små handleder. Sedan drar personal ner en del av byxorna för att ge en tvångsinjektion i rumpan. Du kan inte värja dig eller fly och om du skriker spelar det ingen roll. Det sker ändå. Ser du likheterna?
En patient som varit med om sexuella övergrepp kan triggas rakt in i minnen av en våldtäkt och tyvärr har alldeles för många som lider av svår psykisk ohälsa varit med om just sådana trauman (Sexuella övergrepp och trakasserier är ett folkhälsoproblem enligt en studie från maj 2019 och mörkertalet är stort) Skötare och läkare tvingar alltså in en patient i minnen av händelser som kan ha gjort att de hamnat där i första hand, som i mitt fall. Jag sökte till psykiatrin eftersom minnen av övergrepp var ohanterliga. På psyk behandlades jag på ett sätt som påminde mig om exakt det som var orsaken till mitt dåliga mående. Under tiden jag spändes fast dissocierade jag. Bältningen triggade min komplexa ptsd och min perception förändrades. Istället för att se skötare som lutade sig över mig för att spänna fast mig såg jag mina förövare. Jag var i fullständig panik, skräckslagen, precis som när jag utsattes för övergrepp som barn. Psykiatrin tvingade mig att återuppleva tortyr.
Enligt statistiken är var 5:e barn utsatt för sexuella övergrepp idag utöver andra övergrepp som exempelvis våld, aga mm. Tyvärr bär många barn som lider av svår psykisk ohälsa på trauman. Tänk dig att dessa barn får bältas när de mår som sämst och behöver trygghet som mest. Det räcker inte med att de utsattes för övergrepp. De tvingas känna samma panik, utsatthet och vanmakt fast nu i lagens namn när de precis som vuxna spänns fast på en bältessäng! I Sverige är det enligt lag förbjuden att slå barn men vi tillåter att de bältas och riskerar att återuppleva fruktansvärda händelser!
Fasthållning: Många gånger brottades jag ner av flera skötare, oftast manliga. De lade mig på golvet på magen, höll fast mina handleder och satte ofta ett knä i ryggen. Det gjorde inte bara fysiskt ont utan påminde återigen om våld och trauman jag förtvivlat försökte tränga undan. Återigen satte man mig i en fysisk kroppsposition som påminde om sexuella övergrepp. Under tiden jag låg där hörde jag dessutom personalens hot om förflyttning och andra påföljder om jag inte skulle lugna ner mig omedelbart. Precis som mina förövare hotades jag till tystnad och att ligga stilla. Igen tvingades jag att känna hur det kändes att bli utsatt för övergrepp som barn. Min kropp och mitt psyke kunde inte skilja på då och nu för känslorna var identiska!
Avskiljning: Det hände inte många gånger att jag isolerades och de få gånger skedde det inte med tvång utan föranleddes av att andra patienter var utåtagerande och jag behövde vara på mitt rum för min egen säkerhet. Men avskiljning kan användas som tvångsåtgärd. Problemet med att isolera en människa är att man triggar igång känslor av ensamhet. Och vad är ofta orsaken till att känna ensamhet? Tidigare trauman. I trauman ingår allt som oftast att man blivit övergiven eller lämnad ensam och kände otrygghet när ingen fanns där. Vi vet idag att ofrivillig ensamhet är oerhört smärtsamt. Man mår dåligt psykiskt, kan rent av bli suicidal, eller så kan det leda till fysiska smärtor. När man isolerar en människa kan man trigga mycket negativa känslor. En avskiljning kan tvinga en patient in i minnen då de blev svikna och övergivna i tidigare traumatiska händelser. Att tvingas känna sig ensam och övergiven igen är knappast vägen till ett bättre mående.
Visitering: Att bli visiterad har jag upplevt som förnedrande och har lett till känslor av skam och skuld. Man visiterade mina tillhörigheter men även mig med en metalldetektor. Jag kände mig som en brottsling, som om jag hade gjort något olagligt och fel. Jag kände att inte en enda själ litade på mig och att jag uppfattades mer som en intern i fängelset än någon som led av inre smärta. Jag fick inte vägra. Om jag inte ville att mitt skåp söktes igenom tog man ifrån mig min nyckel. Det kändes som bestraffning och det fanns ingen vidare dialog kring det utan blev bara bestämt. Jag kände mig skyldig, maktlös, övervakad och kontrollerad. Återigen känslor som är kopplade till trauman och övergrepp.
Restriktioner: Den mest extrema tiden med restriktioner var när man bokstavligt talat tog allt ifrån mig tills jag bara hade kvar en madrass på golvet. Det var det enda i mitt annars tomma rum. Inga personliga föremål, ingen mobil, inga lakan eller örngott utan bara täcke och kudde. Jag fick inte ens läsa tidningen eftersom det fanns klamrar i de. Jag satt på mitt rum på madrassen på golvet och kände mig mer som ett djur än en människa, en känsla som även förmedlades av mina förövare i min barndom. Det var inte värdigt längre. Man triggade känslor av maktlöshet, utsatthet och att ingen brydde sig hur jag kände. Dessutom slutade jag inte skada mig så det fyllde ingen funktion.
Indragen utgång: Det är allmän kunskap att man mår bra av frisk luft, röra på sig och komma ut i dagsljus och naturen. Att inte få gå ut i en kritisk och akut situation är en sak. Men idag kan man sitta inlåst på LPT utan utgång i allt från dagar, veckor till månader! Hur man får ihop ekvationen att man inte får lov att vistas ute med att man skulle må bättre har jag än idag inte kommit på. Att dessutom hota med att ”om du inte gör så, får du inte gå ut” bidrar återigen till skuld och skam och även ilska och frustration d.v.s endast negativa känslor. Precis som mina förövare kontrollerade och bestämde över allt då, påmindes jag om hur det kändes att återigen vara lika maktlös när man blev inlåst. Som barn skedde övergreppen bakom stängda dörrar. Återigen satt jag nu som vuxen bakom avdelningens stängda dörrar utan att få komma ut.
Tvångsmedicinering: Vad gör en förövare när den utsätter någon för övergrepp? Den struntar i vad som görs med den utsattes kropp, kanske rent av penetrerar den mot ens vilja och överskrider alla gränser. Man blir fråntagen valet vad som stoppas i en och får lida av eventuella fysiska skador efteråt. Många läkemedel som ges under tvång har starka biverkningar och patienten måste efteråt stå ut med dem vilket kan vara mycket plågsamt. Vid tvångsinjektioner blev mina gränser ignorerade och jag led av biverkningar. Tvångsinjektionen kändes precis som att någon återigen inte brydde sig om att jag inte ville ha något i mig. När jag inte ville ta vissa tabletter tvingades jag indirekt eftersom de annars sade att jag inte medverkade till vård och då inte kunde bli av med tvångsvården. Man använde sig av hot och bestraffning för att få mig att ta tabletter, precis som mina förövare gjorde för att få mig att göra saker jag inte ville göra.
Likheterna mellan tvångsåtgärder och tidigare trauman, antingen upplevda i barndomen eller som vuxen, är något man inte kommer ifrån. Är det att vårda någon att man genom tvång, hot och bestraffning framkallar negativa känslor som kan bli outhärdliga att känna? Negativa minnen och känslor väcks till liv, de blir svåra att hantera vilket riskerar att leda till nya tvångsåtgärder. Det kan hända att man får vårdrelaterat PTSD. Kan vi med handen på hjärtat säga att det skulle vara okej att behandla andra på ett sådant sätt bara för att man inte vet hur man ska göra annars? För att man är fast i gamla hjulspår och ser det som en quick fix? Är det ok att använda kränkande metoder bara för att man har brist på andra verktyg?
Jag vill skapa eftertanke och ge insikt i hur mycket tvångsåtgärder liknar övergrepp och tidigare trauman. Jag påstår inte att detta är en lätt fråga eftersom jag vet att det finns tillstånd man kan hamna i då man behöver att någon ingriper mot ens vilja. Men det handlar om hur och även varför man utför ingripanden utan att de ska väcka negativa känslor och traumatiska minnen. Det handlar om att använda rätta metoder, att arbeta preventivt och att ge människor traumabehandling så att de kan sluta hamna i dessa tillstånd som kan kräva ingripanden. Det behövs en allvarlig granskning av de nuvarande metoderna psykiatrin använder där alltför många människor kommer till skada genom att de åter traumatiseras och kastas in i hemska minnen av bl.a. sexuella övergrepp. Det är dags att tänka om. Gör om, gör rätt!
Bianca
