Ett hopkok av diagnoser

0
1217

Jag har nyligen läst igenom alla mina journaler inom psykiatrin från år 2000 till år 2017. Det som slår mig med häpnad är hur uppenbart det är hur olika diagnoser smög sig in och sedan antogs vara fakta. Läkare efter läkare satte sina egna diagnoser på mig tills jag hade 14 stycken sammanlagt! Låt mig visa dig hur det kan gå till när läkare som säger sig arbeta med evidensbaserad vård sätter diagnoser utan underlag.

År 2000 blev jag för första gången inlagd efter att ha varit i kontakt med öppenvården en kort tid. Jag hade utsatts för en stor trigger och mina barndomstrauman blossade upp och blev mycket svåra att hantera. Mycket riktigt fick jag diagnoserna akut stressreaktion och blandad ångest- och depressionstillstånd. Dessa två, som stämde överens med mitt mående, sattes i tre år. Men därefter hände det något. Jag hade börjat sätta ord på mina trauman i bildterapin, mådde allt sämre och mitt självskadebeteende förvärrades. Jag hade allt svårare att reglera mina känslor och det fanns en orsak till det. En läkare skrev i journalen att hon tyckte att jag gränsade till diagnosen borderline. Hon skrev tydligt att jag inte hade den men gränsade till den. Efter denna anteckning 2003 dök ordet personlighetsstörning upp allt oftare i mina journaler. Det gjordes dock ingen utredning så som socialstyrelsen rekommenderar. 2004 dök koden F99.9 (psykisk störning ej specificerad på annat sätt) upp. 2005 sattes plötsligt diagnosen F60.9 (ospecificerad personlighetsstörning). 2006 skrevs att jag troligen har en sådan och den blev plötsligt min huvuddiagnos. I slutet av 2006 skrevs i bedömningen av en överläkare efter ett kort samtal på psyk akut: ”Vidtecknad får en känsla av att det rör sig om en personlighetsstörning…” men hon skriver också att hon inte känner mig väl. 2 månader senare skrevs att jag sannolikt har en och 2007 var det på något sätt bekräftat till slut. Fortfarande hade ingen gjort någon utredning utan allt detta skedde hos läkare på psyk akut. Det är allmänt känt hur mycket tid en läkare har på akuten. Det är knappast tal om långa och djupgående diagnosticerande samtal utan de handlar om aktuella händelser och mående, i deras ögon lämplig åtgärd såsom inläggning, tvångsåtgärder och medicinering. Inte heller har man diagnosticerande samtal på en avdelning utan samtalen där handlar om medicinjustering, permission, åtgärder och aktuella händelser. Likväl hade man nu stämplat mig med en personlighetsstörning. Och när den väl stod där som huvuddiagnos ifrågasattes den inte av andra läkare mer utan vandrade vidare i min journal.

2007 blev det ännu intressantare i diagnoskarusellen. En ny diagnos poppar plötsligt upp. I början av det året skrevs i en bedömning att jag har ”sannolikt Ptsd, möjlig diagnos bipolärt tvångssyndrom eller bipolär depression”. En månad senare utvecklades detta till att jag är en ”patient med personlighetsstörningsproblematik alternativt någon form av bipolärt tillstånd”. Ännu en månad senare läggs det till att jag ”kan lida av ett syndrom inom det bipolära spektrat och ger intryck av att lida av ett s.k. cyklotymi. Efter denna anteckning är det plötsligt också ett faktum att jag har en bipolär sjukdom i olika former. Mina huvuddiagnoser pendlar nu mellan F60.3 (emotionellt instabil personlighetsstörning dvs. eips även kallad borderline) och diverse bipolära tillstånd. Ingen var dock överens om vilket bipolärt tillstånd det rörde sig om och jag fick 5 olika sådana. Det kändes verkligen som om jag hade hamnat i ett spel där man avgjorde med tärningen vilken diagnos man skulle få nästa gång. Det fanns inte mycket vetenskap eller evidens bakom utan snarare tycke och smak hos den aktuella läkaren!

Inte nog med det skrivs det även 2007 att man ”kan uppfatta vissa autistiska drag” något som lika luddigt återkommer längre fram i journalen utan att någonsin bli utredd. Från att kanske gränsa till borderline år 2003 står det 2008 utan att ha gjort en utredning att jag har en ”svår personlighetsstörning av borderlinetyp med tvångstankar.” Fram till 2010 är det dessa diagnoser som flyger fram och tillbaka. Vissa sätter Eips (emotionell instabil personlighetsstörning) som huvuddiagnos, andra en av de olika bipolära sjukdomarna istället. Vid det laget har jag nu testat över 20 olika psykofarmaka för dessa diagnoser och har utsatts för diverse tvångsåtgärder direkt kopplade till min så svåra personlighetsstörning där jag enligt läkarna är manipulativ och söker uppmärksamhet. 2011 sätter man in ännu en diagnos, nu uppenbarligen fastställd igen utan utredning, PTSD. Samma år görs bedömningen på psyk akut att jag har Eips, ätstörning, självdestruktivitet, bipolär sjukdom, Ptsd, akut stressreaktion och gränspsykos med vissa dissociativa drag. Ett helt hopkok av diagnoser, jag var i deras ögon nu multisjuk och käkade mediciner därefter.

Men så händer något nytt igen. Diagnosen bipolär sjukdom nämns plötsligt inte mer nu när man ändå anser jag har PTSD. Efter 2012 har den plockats bort, utan diskussion. Jag hade då blivit ”diagnosticerad” med den i 6 år utan utredning och hade bl.a. medicinerats med Litium och många andra tunga stämningsstabiliserande läkemedel för det. Men nu hade jag det visst ändå inte i alla fall!

2015, dvs 15 år efter första inläggningen på psyk, fick jag min första utredning trots att jag hade bett om en flera gånger förut men blivit ignorerad. Man ansåg tidigare att jag inte behövde bli utredd eftersom mina symtom var så tydliga. Så händer det att en psykolog gör en utredning som visar att jag bara uppfyllde 3 kriterier av 9 för Eips, borderline. Psykologen gjorde ett tydligt utlåtande att jag ej uppfyller kriterier för Eips eller någon bipolär sjukdom utan bara för paniksyndrom och svår PTSD. Hoppsan! Jag hade alltså falskeligen diagnosticerats i 15 års tid.

Men vad händer bara några månader efter utredningen som gjordes på öppenvården? Jag blir inlagd med huvuddiagnosen Eips. Likaså de följande inläggningarna fram till år 2017. Läkarna ignorerade utredningen! Fram till 2017 hade jag nu tagit runt 40 olika psykofarmaka grundat på diagnoser jag aldrig haft!

Man har satt stämpel på mig efter tycke och smak, utgått från sin känsla, vad man tror och antar utan fakta! Från en liten antydan, en känsla av, ett troligtvis, ett sannolikt och får intryck av blev det konstaterade, fastslagna diagnoser. Det är lätt hänt att få tunga diagnoser utan att någon faktiskt gör en utredning och det är mycket svårt att sedan få bort de igen. Fram till 2017 hade jag tilldelats 14 olika diagnoskoder! I slutändan visade det sig att allt jag led av var konsekvenser efter svåra trauman under min uppväxt. Men nu vill psykiatrin inte erkänna de har begått fel under alla dessa år trots försök att lämna in klagomål och samtal med verksamheten. Det erkänns inte vad man gjort och vad man utsatte mig för på grund av godtyckligt satta diagnoser. Ingen vill ta på sig ansvaret för en fullständigt misslyckad ”vård” i mitt fall. Jag kommer aldrig få ett ”förlåt, vi gjorde fel” av någon. Det som gjorts fel sopas under mattan.

Bianca