Konsekvenser av utebliven behandling

1
206

Visst kommer man på sig själv ibland och undrar ”vart tog åren vägen”? Många år togs ifrån mig. 2 år har gått sen jag har varit i kontakt med psykiatrin. Sammanlagt hade jag då spenderat 18 år inom psykiatrin utan bestående förbättringar. Min grundproblematik fanns kvar och utgjorde funktionshinder dagligen och gett upphov till ett stort lidande eftersom jag aldrig fick rätt behandling.

18 år är en lång tid. Tid jag aldrig kommer få tillbaka. År som jag inte kunnat leva ett värdigt liv, år jag suttit mycket inlåst på tvångsvård, blivit berövad min frihet, hälsa och möjligheten till ett liv jag önskat leva. År av lidande, psykiska och fysiska smärtor. Jag har förvisso haft bättre stunder också men har alltid plågats av symtom och konsekvenser av svåra trauman som utgjort funktionshinder i mitt liv. 18 år väntade jag förgäves på rätt hjälp. Men det är mer än bara tid jag har förlorat. Vad har det medfört rent praktiskt att jag inte fått rätt hjälp bortsett från ett enormt lidande?

Jag har inte kunnat skaffa mig den utbildning jag önskade. Jag hade gått ut gymnasiet med högsta betyg och 2 stipendier 1999. Jag ville bli lärare och hade kunnat komma in på vilken universitet som helst med mina betyg. Men det blev inte möjligt med så svår psykisk ohälsa. 2 år efter att jag hade gjort mitt första självmordsförsök insåg jag att jag inte skulle klara en högre utbildning. Med nöd och näppe läste jag 1 år på vuxenskola till undersköterska istället. Det blev aldrig någon högre utbildning för mig eftersom rätt behandling uteblev.

Jag blev undersköterska men klarade inte av att jobba länge tills jag blev sjukskriven. Först på deltid, sen på heltid. 2005, när jag bara var 25 år, slutade jag jobba helt och var inlagd på psyk mer än jag var hemma. Jag var helt sjukskriven tills jag var 30 år och då blev jag förtidspensionär. Min ersättning från försäkringskassan ligger runt existensminimum. Med det som grund ser min ålderspension inte lovande ut. Hade jag inte varit gift hade jag levt beroende av bidrag. Inkomstbortfall pga utebliven hjälp är det ingen som någonsin nämner. Jag kommer aldrig få någon kompensation för år av inkomstbortfall.

På grund av svår psykisk ohälsa och att jag inte fick den hjälp jag var i behov av fick vi välja bort att skaffa barn. Jag ville inte att ett barn skulle växa upp med en mor på psyk som hade flertal svåra psykiska funktionshinder. Men den biologiska klockan slutar inte ticka. 18 år gick utan att jag mådde bättre och att skaffa barn var något vi var tvungna att avstå ifrån. Tiden i mitt liv då man bildar familj togs ifrån mig. Det ligger en sorg i att jag inte fick den möjligheten som de flesta har eller tar för givet.

Jag har missat stora delar av livet. Jag har inte kunnat göra saker som är självklara för de flesta. Mitt liv har dikterats av mitt mående. Jag har inte kunnat göra saker jag velat, inte haft en fungerande vardag. Pga alla år av tvångsvård och hospitalisering har jag tappat många funktioner i vardagen som jag har fått lära mig på nytt. Pga att rätt hjälp uteblivit har jag inte kunnat vistas i mitt eget hem utan känt mig som besökare istället när jag haft permission. Jag har inte fått känna hur det är att tycka om sig själv. Jag har inte haft förmågan att reglera mina känslor vilket har lett till stora svårigheter och inskränkningar i det dagliga livet. Jag har inte kunnat vara en del av samhället och känt mig utanför som en betraktare.

Det har gått 2 år sedan jag påbörjade Mind recovery terapi. Jag är 39 år gammal idag. Först nu har jag fått möjlighet att sakta börja leva och kan rehabiliteras. Först nu får jag lära mig hur det är att leva utan en ryggsäck fylld av konsekvenser av trauman, ett liv där jag får känna glädje, ett egenvärde, frihet och inre ro, utan känslor av skuld och skam som präglat mycket av mitt liv. Jag kommer aldrig få en ursäkt eller upprättelse för alla år jag har förlorat. Ingen av de som bar på ansvaret att ge hjälpen jag behövde bryr sig om konsekvenserna av att jag aldrig fick rätt behandling. Jag har suttit på möten med verksamhetschef och chefsöverläkare, lämnat in klagomål och anmälningar till olika instanser men ingen tar på sig ansvaret. Psykiatrin har utgett sig för att veta vad de gör i mitt fall. Specialister, psykologer och överläkare har påstått kunna hjälpa mig med svår psykisk ohälsa. Men jag har väntat förgäves på rätt behandling och får nu leva med dessa konsekvenser resten av mitt liv. (läs mer om den rättslösa patienten i tidigare blogginlägg Den rättslöse patienten, del 1)

Barnlös, utan jobb och en enorm inkomstbortfall, utan den utbildning jag önskade mig och en låg pension. Det är bara ett axplock av allt jag förlorat. Psykiatrin påstod att alla rehabiliteringsåtgärder var uttömda. Inte ens efter 18 år utan förbättringar har de erbjudit mig en behandling som fungerat. Det var jag själv som letade upp en privat behandling som kunde ge mig hjälp i slutändan. Hade jag inte gjort det hade jag troligtvis suttit kvar på psyk, medicinerad och på tvångsvård. Jag hade fortsatt att vänta förgäves och lidit i onödan. Det fanns hjälp att få men de visste inte ens om det! Är det inte psykiatrin som ska hålla sig ajour med vad som finns för hjälp när de själva inte längre har något att erbjuda? Hade de erkänt att de inte har en lösning för mina problem hade jag letat långt tidigare efter en behandling utanför psykiatrin. Istället har jag levt med svår psykisk ohälsa som till och med kunde kostat mig livet.

Det hade varit lätt att bli bitter. Men tack vare hjälp och behandling kan jag sörja de åren för att sedan kunna se allt fantastiskt som ännu ligger framför mig. Idag ser jag ljust på framtiden men jag önskar att andra blir medvetna om vad för konsekvenser det kan bli om rätt behandling uteblir! Psykiatrin behöver vakna upp! Obehandlade trauman kan förstöra ett helt liv och ingen tar på sig ansvaret! Det är dags att sätta traumavård på kartan även här i Sverige!

Bianca

1 COMMENT