Möt mig utan ord

1
281

Det finns saker i livet som inte kan uttryckas i ord. Det måste upplevas. Det finns känslor som inte kan kläs i ord. Det finns tillstånd man kan hamna i som helt enkelt ligger bortom ord. Känslomässig smärta, upplevd ensamhet, känslan av att gå itu inuti eller att drunkna i ett svart hål är sådant jag inte kunnat uttrycka i samtal. Orden räcker inte till helt enkelt för djupet och vidden går inte att beskriva med bokstäver. Det har hänt många gånger att jag i dessa stunder då alla ord tagit slut behövde hjälp av personal. Stunder då tårar inte tog slut, då ångesten inte hade någon botten och hopplösheten var evig. Hur har jag velat bli bemött när den verbala kommunikationen inte räckte till för mig? Hur kan man hjälpa en människa i en sådan stund?

En stor fördel är om man känner personen en aning. Är det en för övrigt kreativ människa? Man kan fråga efter det. Finns det andra sätt att uttrycka sig på än verbalt? Själv har jag kunnat teckna mycket och varit tacksam när skötare kommit med papper och penna till mig i stunder jag inte hittade orden. De kunde sitta bredvid mig, tysta, och se på min teckning vad jag gick och bar på. Tycker personen om att skriva istället för att prata? Ofta har jag fått ett skrivhäfte av personal för att kunna skriva ner mina känslor i dikter och korta texter. När de sedan hade en stund över tog de sig tid att läsa det. De behövde inte kommentera det skrivna. För mig räckte det att veta att de läste och kanske förstod. Det var mitt sätt att kommunicera och jag uppskattade de som förstod det och gav mig möjligheten att göra mig förstådd på mitt eget sätt.

Man kan ha så mycket ångest eller vara så rädd att man inte får fram några ord. Det är bra om personalen i sådana stunder inte väntar på att patienten säger vad de behöver utan kan utläsa vad som skulle kunna fungera. Är det läge att erbjuda ett bolltäcke eller kedjetäcke? Är det läge att öppna fönstret för att släppa in frisk luft? Behöver patienten bryta ett tillstånd genom att bli distraherad och komma ut i dagrummet?

Ofta blev jag mycket irriterad när mina ord hade tagit slut men personal kände att tystnaden var obekväm och försökte fylla ut den med egna ord istället. Det blev lätt fel och jag kände mig snarare kränkt än förstådd. Personalen menade väl men orden var ofta klichéer och peptalk, något jag inte var mottaglig för. Ord som ”allt kommer ordna sig” eller ”kämpa på”, ”jag förstår” har en tendens att förringa det lidande och det mörker man faktiskt befinner sig i. Jag blev ofta arg istället och bad de då att lämna mig ifred när allt jag egentligen ville var att ha tröst. När de då lämnade mig ifred blev smärtan ännu större.

Det jag ofta behövde var inte tomt prat. Ofta var det bästa de kunde göra att bara sitta hos mig. Känslor av ensamhet, att ingen egentligen förstod min smärta, var outhärdlig. När personal bara satte sig bredvid mig, nära mig, ibland med en tröstande arm om mig eller en mjuk klapp på min kind, kände jag mig lite mindre ensam en liten stund. Det var mer tröstande än alla ord i världen. Att bara finnas där, tyst. Visa att man bryr sig utan att stressa. Det är bra att i tidigt skede ta reda på om patienten uppskattar eller ogillar kroppskontakt så klart. Vissa mår bra av det, andra blir triggade istället. Om man inte vet det i stunden kan man fråga försiktigt om det känns ok att exempelvis hålla handen. Drar sig personen undan, drar bort handen eller på annat sätt är tydlig med att den vill undvika nära kontakt är det viktigt att backa och respektera det.

Att möta mig i min smärta, ångest och förtvivlan utan att fylla ut den tystnad som uppstod var en hjälp. Ibland hördes bara mina suckar. De räckte mig papper att snyta mig i utan att säga något. Det var det jag behövde just då. Ibland bröt jag tystnaden med få ord men personalen bekräftade bara att de hörde mig genom att se på mig, nicka, hålla om mig utan att själva prata, något jag uppskattade.

Ibland måste man förstå att vad man än säger så lindrar det inte någons smärta. I sådana stunder kan det vara bra att kanske inte säga något alls. Det kan vara en utmaning för vi vill gärna ta bort någons smärta. Men ibland går det inte och då har man sig själv som bästa verktyg, att utan ord visa att man finns. Man kan visa med sina ögon, sin blick och sitt kroppsspråk att man bryr sig. Att lyssna utan att känna att man måste kommentera allt utan bara ta emot. Icke verbal kommunikation var viktig för mig i stunder då allt hopp kändes förlorat.

Tyvärr kan det ofta vara så att personalen inte har tid att sitta länge hos en patient. Det kan vara så att tiden inte finns och det är beklagligt men tyvärr inget man alltid kan förändra. Då är det bra att man kanske låter dörren vara på glänt, att personal tittar inom varje gång de går förbi bara för att söka ögonkontakt och visa att man ändå finns och bryr sig. Det värsta jag visste var när personal inte hade tid, gick ut, stängde dörren och lät mig sitta ensam med all smärta. Det går definitivt att undvika.

Naturligtvis är det sedan viktigt att man har samtal också. Men just i vissa stunder kan detta att vara tyst vara det enda rätt att göra…

Bianca

1 COMMENT

  1. Känslor kan nästan bli förstörda, när för mycket ord ska användas. Nästan som det där förbudet i någon religiös text där gud inte får avbildas. Det stora får inte intellektualiseras för mycket, ibland. Och behöver få stanna i det lilla rummet, utanför scener, strålkastarljus, marknadsvärden, osv. Aja, tror allt hänger ihop med attachment på något sätt. Eller mjo, allt hänger ihop, men jag ska inte intellektualisera. Fast jag håller med. Att finnas till. Som en bra förälder finns tillgänglig för ett barn och barnet vet att föräldern eller den vuxne inte sviker. Typ. Utan ord.