Det pratas en del om manipulativa patienter, däremot hör jag sällan det pratas om manipulativa behandlare. Kanske för att det anses som helt normalt? Som att manipulation faktiskt är en helt ok metod om man vill få en patient att göra det som man anser är bäst för hen.
Den som varit med om ett trauma får lätt traumareaktioner aktiverade när hen hamnar i en situation som påminner om traumat. Det kan vara vardagliga saker, kan vara en doft, ett ljud, ett visst ord.
När man befinner sig i situationer som på ett mer omfattande sätt påminner om den situation man traumatiserats av, riskerar traumat att dras upp till ytan, men inte för att läka, utan för att bekräftas. Man retraumatiserar, återupprepar traumat, förstärker de mönster som fanns i den traumatiserande händelsen och förvärrar de skador som traumat orsakat.
De som blivit traumatiserade genom händelser som innefattar misshandel och övergrepp av olika slag, har ofta upplevt manipulationer som en del av det traumatiserande. Man kan bli lurad in i en situation genom manipulation. Man blev kanske slagen, fast fick samtidigt höra att det inte hände. Man blev våldtagen men fick berättat för sig om och om igen att det var man själv som var ansvarig, kanske att förövaren till och med var offer för ens handlingar. I psykisk misshandel är det också något grundläggande. Detta att förvränga vad som händer och varför, och vad det kommer leda till. Att förvränga hur saker ligger till och hur de hänger ihop. Att återställa ordningen, trassla ur sig ur det manipulativa som fanns i situationen, ur skuld och ansvar, och se klart vad som egentligen hände, kan vara en av de svåraste sakerna när man ska läka efter den typen av trauman.
Manipulationer är rätt vanligt förekommande i traumatiserande händelser alltså, och i vården har man en situation där någon annan har makt över patienten, och dessutom ofta en situation där patienten är ett objekt. Att då dessutom lägga till manipulationer är verkligen att utmana ödet, alltså om man nu bryr sig om ifall man skadar sina patienter.
Jag vill ändå tro att de flesta vill undvika att skada, även den typ av skador som retraumatisering innebär, att förvärra skador som redan finns. Att manipulationerna inte handlar om att vårdpersonal är maktfullkomliga onda typer som vill få bestämma över någon till vilket pris som helst, utan tvärtom att man vill hjälpa, och att det ska gå så smidigt som möjligt.
Problemet kan vara att man inte har den tid det tar att skapa ett förtroende, så man kan övertala patienten om att man förstår bättre än hen själv vad hen behöver. Problemet kan också vara inställningen att man tror sig förstå bättre, och att patienten vet att man har fel, men att man själv inte tar patientens protester på allvar. Att man självklart ger sig själv tolkningsföreträdet. Och när patienten och man själv inte är överens om vad som bör ske, så verkar man ofta tänka att man får försöka lura patienten så det blir till det bästa trots allt. Att det viktigaste är att det är det man anser är rätt som händer, inte att patienten går med på det.
Det finns en hel del etiska tvivelaktigheter inbyggda i det. Till exempel får man ju inte tvångsmedicinera någon som inte tvångsvårdas. Är det då ok att lura i patienten en medicin hen tydligt uttalat att hen inte vill ha? Ändra dosen utan att berätta det, och hoppas att hen inte märker vilka tabletter hen får i sin kopp i slutenvården? Är det ok att bestämma något och sen göra tvärtom? Att hota med konsekvenser för den patient som inte lyder ens vilja?
Är det liksom ok att utöva tvång genom psykiska makt- och manipulationsmetoder, när det inte finns beslut om tvångsvård?
Det verkar man ofta tycka är helt självklart. Jag har svårt att förstå det. Egentligen är det väl mycket mer förfärligt och riskerar att få mycket värre konsekvenser med en läkare som manipulerar, än när det är en patient som gör det. Men var är de upprörda artiklarna i läkartidningen om detta etiska snedsteg och detta förtroendemissbruk?
Manipulation är ett värre verktyg än det kan verka, som riskerar att skada. Det riskerar att återupprepa och förvärra den skada någon redan har, men i situationer som kan finnas i slutenvård, där någon fråntagits mycket av sitt självbestämmande, där hen är i ett väldigt maktunderläge, och där hen behandlas som ett objekt, kan manipulationer vara en del av det som skapar helt nya sår. Som skadar förtroende och tillit, som gör att situationen blir helt ohanterbar, att patienten i sitt utsatta läge känner sig så maktlös att hen faktiskt skadas.
Jag tror att det kan vara lockande med manipulationer, för man kan med deras hjälp göra så det ser lugnt ut på ytan, man kan smita undan från öppna konflikter, öppet maktutövande, man kan slippa ta beslut om tvångsvård, men ändå bestämma. Men är det värt det, när man riskerar att skada? Är det värt det om det blir som en form av psykisk misshandel, en del av att upphäva patientens känsla av att världen är begriplig och förutsägbar, och att vården vill en väl?
Linnéa Regnlund
En del av dessa problem tror jag bottnar i att det tar längre tid än vad man vill, att bygga en relation, mellan patient och t.ex. läkare. Media och en del politiker har också under lång tid spätt på en bild av att det skulle finnas många mänskor som inte vill “arbeta”. När det gäller manipulationer från professionella mot patienter, tror jag även där att det delvis kanske förklaras av ett väldigt stort avstånd mellan varandras verkligheter. Detta då de flesta t.ex. psykologer och läkare som utexaminerats de senaste 20 åren knappast har några tuffa berättelser i sin bakgrund, utan snarare växt upp i sådana miljöer där höga studieresultat vara möjliga att uppnå.
Jag tror jag kan förstå hur oförsiktighet från en professionell kan riva upp sår. Samtidigt förväntas ju en patient ganska fort lita på och känna förtroende för en professionell.