Av Neuroscience News 2019-07-08. Översättning av Jeanette Nord.
En ny studie, publicerad i Psychiatry Research, från universitetet i Liverpool, konstaterar att Psykiatriska diagnoser är värdelösa som medel i att identifiera psykisk ohälsa. Studien använde sig av en detaljerad analysmetod, från fem nyckelkapitel av den senaste upplagan av diagnosmanualen, DSM (Diagnosticera and Statistical Manual). Diagnosunderlaget bestod av; schizofreni, bipolär sjukdom, depression, ångestsjukdomar och trauma relaterade tillstånd.
Diagnosmanualer så som DSM, utvecklades för att skapa ett universellt diagnosspråk för professionerna inom psykiatrisk vård, i en strävan att få ihop en definitiv lista på alla psykiatriska problem inklusive dess symtom.
Huvudfynden från forskningsstudien var:
- Diagnostisering innebär olika utredningsmässiga verktyg.
- Det föreligger en hög grad symtomöverlappning mellan diagnoserna.
- I stort sett alla diagnoser döljer inflytandet av trauma och allvarliga livshändelser.
- Diagnoserna säger väldigt lite om personen och vad som bäst gynnar denne, eller vilken behandling som är lämpligast.
Författarna sammanfattar att diagnostiseringen bidrar till ett systematiskt och kategoriskt utmärkande av personen.
Huvudförfattaren Dr Kate Allsopp menar att även om diagnostisering skapar en illusion av att ge en förklaring, så är det rent vetenskapligt meningslöst, då det kan skapa stigma och fördomar.
Förhoppningen är att dessa fynd ska leda till att professionerna inom psykiatrin ska uppmuntras till att tänka bortom diagnoser och öppna upp för alternativa förklaringsmodeller till psykisk stress så som trauma och andra allvarliga livshändelser.
Professor Peter Kinderman, vid Universitetet i Liverpool, menar att studien bidrar till än mer bevis för att den biomedicinska diagnosmodellen inom psykiatrin, inte är lämpad för sitt syfte.
Diagnoser används frekvent och godtyckligt som verkliga sjukdomstillstånd, när de i själva verket är baserade på inkonsekventa, förvirrande, motsägelsefulla och godtyckliga kriterier.
Diagnossystemet bygger på en felaktig slutsats, att all ohälsa är sprungen ur sjukdomstillstånd, samtidigt som den vilar på ett tungt subjektivt dömande om vad som är normalt.
John Read, professor vid Universitetet i östra London, menar att det är dags att vi slutar låtsas att den till syvenes medicinska etiketteringen av psykisk ohälsa, medför någon som helst förförståelse för de komplexa orsaksmekanismerna bakom det mänskliga lidandet, eller vilken behandling som är bäst lämpad för dess ändamål.
Jeanette Nord
Läs originalartikeln och se hela studien här.
Jag ser det också som en generell trend eller kanske tillstånd, att mänskor i allmänhet inte vill ha meningsfulla svar, eller att endast mycket korta svar eller ord, är meningsfulla. Så som diagnostiska ord, eller begrepp som formats av mediepersonligheter. Tycker det finns en massa exempel på det. För mig är varje ord något att slå på hammaren med, ned till personen och sammanhanget där det myntades. Men jag kan försäkra er om att jag inte tänkt bli akademiker eller aspirera som intellektuell, eller sociala-medier-personlighet.
Intressant och bra artikel! Ja, utöver diagnoser från DSM, så tänker jag också att det liksom finns ett begränsat antal narrativ(händelseförlopp, livsberättelser) som läggs på “patienten”, så som det kanske också görs mer allmänt.
Mycket av diagnoserna i manualerna har väl ganska trista kopplingar till hur mänskor i olika tider sorterats ut eller in i/för något, och som vi idag, åtminstone säger oss, ta avstånd från.