Att blunda för konsekvenser av trauma

0
2157

Det har hela tiden funnits en röd tråd i misslyckandet att hjälpa mig inom psykiatrin. Det finns många bidragande faktorer till mitt missnöje men den största gemensamma nämnaren är att man inte såg och inte har förstått hur barndomstrauman påverkar en människa. Man erkände inte konsekvenserna av mina trauman.

Redan från första början då jag kom i kontakt med psykiatrin som 19-åring berättade jag om de sexuella övergreppen jag varit med om och andra trauman som jag upplevt. Det handlade därför aldrig om okunskap om vad som hänt. I början förstod man att jag led av en akut krisreaktion. Men ju mer jag började skada mig själv desto mer flyttades fokus bort från trauman och på beteendet istället.

Läkarna delade därefter ut diagnos efter diagnos. Efter några år hade jag samlat på mig 9 tunga diagnoser: Komplex ptsd med dissociativa störningar, eips, bipolär typ II, gad, panikångestsyndrom, tvångssyndrom, självskadebeteende, ospec ätstörning, depression. Man ville även göra en utredning inom autismspektrum men jag vägrade det. 9 diagnoser när det i slutändan inte var annat än konsekvenser av trauma!

Jag beskrev ofta mina känslor i talande teckningar, dikter och kunde beskriva de bra med ord i samtal. Jag var tydlig med vad som pågick inuti mig. Det borde varit omöjligt att missa hur mitt mående var en tydlig konsekvens av trauma. Läkarna kunde egentligen inte haft det lättare än med mig om man hade velat se vad som var på tok eftersom jag serverade de allt på ett fat när jag beskrev trauman och mående. Men de såg inte skogen för alla träd. Jag var egentligen ett solklart fall, jag var svårt traumatiserad. Det borde varit omöjligt att missa detta! Likväl är det just det de gjorde!

Man var så inställd på att jag var psykiskt sjuk. Man utgick från diagnoser och att de hade att göra med att jag fattades signalsubstanser, att det fanns en kemisk obalans, att man kunde trolla bort symtom med piller. Men trauma går inte att medicinera bort. Det finns ingen medicin som tar bort den otrygghet som uppstår vid trauma. Ingen medicin kan göra att du inte känner svek, ensamhet, sorg, ilska och rädsla dvs känslor som uppstår i samband med trauma.

Man förstod inte enkla psykologiska mekanismer heller som också är konsekvenser av trauman. Jag kunde exempelvis göra ett självmordsförsök men nästa stund satt jag i soffan och skrattade. Då tolkades det som att jag var antingen bipolär eller att jag hade överdrivit mitt dåliga mående och var manipulativ. Att jag skrattade hade inget med glädje att göra. Att skratta utan en rolig anledning kan bero på rädsla. Att jag skrattade var för att jag stunden innan hade fått en Flashback på övergrepp och var rädd istället. Rädsla kan uttryckas på olika sätt och personal på en slutenvårdsavdelning borde veta sådant.

Egentligen hade jag genom alla mina år inom psykiatrin ytterst sällan ha behövt ha kontakt med en läkare eftersom man ändå inte kan medicinera bort trauma och dess konsekvenser och det läkare gör mest på en avdelning är att förskriva mediciner. Jag hade bara behövt ett recept då och då på lugnande och sömntabletter, resten var helt oväsentligt. Ändå var det läkarna som fattade alla beslut och bestämde över mig och min vård. Den profession som egentligen hade minst att göra med mig trampade i klaveret som mest.

Man missade också att jag hade svåra dissociativa störningar som är direkt kopplade till trauma. Dissociativa tillstånd kommer av inget annat än just mångåriga trauman, det är allmänt känt, så det borde varit lätt att urskilja de och behandla de. Ändå är det just dessa uppenbara symtom kopplade till trauma som de missade åter och åter igen och klassade de som manipulation och påhitt, ett rop på uppmärksamhet. Det spelade ingen roll vad jag sade för de hade redan bestämt sig för hur sjuk jag var och struntade i att ta ett steg tillbaka för att se hur mående, beteende och fysiska symtom hängde ihop med det som varit i min barndom. Alla år inom slutenvården har präglats av ovilja att förstå vad övergrepp gör med ett barns psyke och vad det leder till när man är vuxen.

Att inte behandla trauma är att förlänga ett ofattbart lidande. Att inte erkänna att det inte handlar om olika diagnoser utan om att allt istället är olika konsekvenser av trauma är skrämmande. Psykiatrin påstår sig veta bäst om vårt psyke och våra känslor. Specialistläkare och överläkare inom psykiatrin påstår sig veta vad de gör med människor som mår psykiskt dåligt. Men likväl missar man en så extremt påtaglig orsak till psykisk ohälsa. Trauma är i skymundan i Sveriges psykiatriska vård trots att vetenskapen tydligt stöder det uppenbara sambandet mellan psykisk ohälsa och trauma. Även sambandet mellan suicid och trauma är tydligt men likväl undrar man hur man ska förebygga suicid! En efter en annan traumamottagning stängs, få BUP mottagningar erbjuder specialiserad traumabehandling för barn.

Kom ihåg att var 5:e barn blir utsatt för sexuella övergrepp enligt BRÅ, var 7:e barn har blivit slagen och mörkertalen är stora, speciellt bland yngre barn och barn och ungdomar med funktionshinder. Bara 2 av 10 sexualbrott mot barn anmäls. Sen finns det massa andra trauman barn upplever bortsett från det. Alla dessa utsatta barn blir äldre och kommer bära med sig trauman som kommer ge upphov till psykisk ohälsa på ett eller annat sätt, precis som i mitt fall. Många av dessa kommer aldrig få rätt slags hjälp med tanke på att man inte jobbar aktivt med just trauma och att behandla orsaken till psykisk ohälsa. Många kommer feldiagnosticeras precis som jag med diagnoser som har likheter med reaktioner på trauma istället. Det är ett svek mot barn och vuxna som söker sig till psykiatrin i hopp om att må bättre. Precis som jag en gång gjorde som nyss fylld 19-åring med hela livet framför mig. Jag trodde jag skulle få hjälp med allt det jag hade varit med om som barn. Så fel jag hade!

I en del länder utgår man från ACE, Adverse Childhood Experiences, (se mer på pediatriker Nadine Burke Harris tal på TED) där man går igenom vilka slags trauma man varit utsatt för som barn. Man går igenom skattningslistor för att se hur höga ACE poäng man har. Ex om man haft en förälder el vårdnadshavare med missbruk, psykisk ohälsa, kriminalitet. Om man varit utsatt för hot, olika slags övergrepp, mobbing, skilsmässa, bevittnat el blivit utsatt för våld eller andra stressfyllda situationer i barndomen. Man utgår inte från att någon är psykiskt sjuk utan från att man bär på trauma som yttrar sig som psykisk ohälsa. Kanske kommer psykiatrin i Sverige en vacker dag inse vikten av att arbeta med trauma! Så mycket psykisk ohälsa som hade kunnat lindras och behandlas då!

Efter 18 år inom psykiatrin har de inte kunnat hjälpa mig. Mindre än 2 år med Mind recovery terapi, en behandling som är traumafokuserad o arbetar med att återställa tryggheten som gick förlorad pga. trauma, och jag är på väg att bli återställd! Där ser man vilken avgörande roll trauma spelade i mitt liv. Allt handlade om det i mitt fall.

Bianca