Den rättslöse patienten, del 2

0
144

Själva ordet klagomål har ingen positiv laddning. Men man kan använda klagomål som en möjlighet att förbättra sin verksamhet. Att patienter klagar på vården, anmäler brister och skador borde ses som en fördel, en tjänst till alla kommande patienter. Klagomål som erkänns och hanteras rätt kan ju leda till ökad medvetenhet kring risker så att de kan undvikas framöver. Klagomål kan leda till ökad patientsäkerhet vilket vi alla borde välkomna. Men tyvärr ser det inte ut så i verkligheten.

Patientskador inom psykiatrin blir allt svårare, om inte omöjliga, att få upprättelse för. Det räcker inte med skadan och kränkningen man lidit av, utan man blir kränkt på nytt genom att varken få gehör eller se några åtgärder som skulle kunna förhindra att samma sak händer igen. Verksamheterna ignorerar, förnekar och sopar klagomål och anmälningar under mattan. Formuleringar på svar på klagomål är hala och man försöker kringgå problemen. Man tar sig till och med friheten att skylla på patientens diagnos för att på något sätt frita sig från ansvar. Låter det överdrivet? Jag ska belysa detta genom ett färskt exempel, ett av många. Saken det gällde hände för några år sedan men jag har först nu lämnat in klagomål.

2014 var jag inlagd på nytt. Eftersom mitt mående försämrades tillkallades chefsöverläkaren för konsultation. Hen gjorde bedömningen att jag skulle ha x-vak, dvs att en personal ska vaka över mig så att jag inte skulle skada mig själv eller ännu värre ta mitt liv. Vid det laget hade jag redan x-antal självmordsförsök och allvarligt självskadebeteende i min anamnes. Det visade sig att det var personalbrist. Ingen extra personal kunde ringas in till avdelningen. Så där satt jag, suicidal med ett ordinerat x-vak av självaste chefsöverläkaren, men ingen som kunde fungera som vak. Det blev så att min man Peter satt vak istället. Det godkändes att en nära anhörig, utan anställning, utan rast, utan lön och utan försäkring, skulle vaka över sin självmordsbenägna hustru på en avdelning.

Journalanteckningen är tydlig: ”Det visade sig att inget vak fanns att tillgå. Patientens make har fungerat som x-vak från eftermiddagen till kl 21.30.”

Jag lämnade in ett klagomål på detta till själva verksamheten eftersom det är så de nya reglerna fungerar. Jag fick följande svar från verksamhetschefen och en överläkare: ”Naturligtvis kan inte vårdgivaren engagera anhörig som vakande personal, och detta har heller INTE SKETT.” Man blånekar trots att tydlig dokumentation finns.

Inte nog med att man lät en anhörig fungera som vak. Efter kl 21.30 den kvällen hade avdelningen inte fått in vak personal till natten heller. Min man visste att jag skulle komma till skada om jag inte hade ett vak. Chefsöverläkaren beviljade mig nattpermission trots att bedömning hade gjorts att jag var i behov av höjd övervakningsgrad för att inte komma till skada. Man beviljade mig sedan att sova hemma under förutsättning att maken vakar över mig.

Klagomål på detta besvarades enbart med att jag ju vid just det tillfället vårdades frivilligt enligt HSL och att vården då ska ske i samråd med patienten. Vi önskade att komma hem. Men det var egentligen inget önskemål utan den enda lösningen på att jag inte skulle komma till skada eller avlida!

Det slutgiltiga svaret från verksamhetschefen var sammanfattningsvis: ”Vi beklagar att BA (jag) är missnöjd men menar att handläggningen varit rimlig.

Nu när jag hade gått den rätta vägen, att skicka klagomål till verksamheten först, kunde jag gå vidare till IVO eftersom jag inte var nöjd med detta svar. Men IVO tog sig inte an fallet eftersom ingen kom till skada eller avled och eftersom de inte sysslar med patientsäkerhetslagen. Det betyder att ingenting händer eftersom det officiellt inte begåtts något som helst fel.

Detta är bara ett av många fler exempel på klagomål där verksamheten får fria tyglar att få all kritik att försvinna och tystna. Det finns ingen mer instans för sådana här klagomål. Det finns ingen mer som tar sig an detta. Jag vill inte ens tänka tanken på vad som hade kunnat hända om inte min man hade kunnat eller velat sitta vak. Alla har inte anhöriga ens som kan ställa upp. Vem hade betalat om något hade hänt? Min man hade ingen försäkring. Hur ska man dessutom försvara detta rent etiskt, att lägga ansvaret på en anhörig, ett ansvar som kan handla om liv och död? Det ska sjukvårdspersonal ha, ingen annan. Tänk om jag hade skadat mig på permissionen, om min man hade somnat?

Som tur är hände inget. Men detta kommer hända igen för ingen tar på sig ansvaret att rätta till så uppenbara brister. Patienterna är rättslösa och ingen gör något åt det! De lämnas utan upprättelse, utan ett erkännande, utan rättvisa. De som redan lidit skador lämnas åt sig själva, helt ensamma, efteråt!

Bianca