Bemöt människan, inte diagnosen!

0
262

Under alla år som jag sökte till psyk akut, blev inlagd eller var på öppenvården så fanns det en specifik sak som jag saknat i de flesta möten med vårdpersonal. Helhetssynen. Det är få läkare som sett hela mig, vem jag är. Redan vid det första mötet fokuserades det på min problematik och mina diagnoser. Naturligtvis var det på grund av problemen jag sökte hjälp men jag är så mycket mer än mina problem!

Jag var inte min C-ptsd eller mitt självskadebeteende. Jag har hela tiden varit jag, Bianca. Jag har hela tiden varit en människa med svår psykisk ohälsa, men jag bestod av så mycket mer än så, något som alltid kommit i skymundan. Jag var mer än en patient och ett personnummer men fick inte känslan av att få lov att vara något annat än just det.

På avdelningen blev man ständigt påmind om att man var en patient när man varje dag fick uppge sitt personnummer i olika sammanhang. När jag var inlagd månader i streck och personal frågade efter personnummer vid t.ex. läkemedelsutdelning så kände man sig inte som en hel människa längre utan bara som ett kugghjul i ett maskineri.

Under tider då jag hade många restriktioner för att läkarna ansåg att det var rätt sätt att minimera mina självskador på, tog man även ifrån mig min möjlighet att vara en individ med smak och tycke. Jag kunde inte längre lyssna på musik, något som alltid varit en stor del av mitt liv, eftersom jag inte fick ha hörlurar. Jag fick inte välja kläder på PIVA utan var tvungen att ha samma sjukhuskläder varje dag. Mitt urval av TV program var limiterad pga begränsat antal kanaler så det fanns inte mycket filmer att titta på, något jag också tycker om att göra. Alla samtal kretsade kring mina svårigheter, mediciner, självskador, skalor av ångest och depressioner, hur mycket jag åt och drack. Till slut skapade de min identitet. Jag blev patient på heltid och inget friskt fick utrymme mer.

Man bejakade sällan det som fungerade, de saker jag tyckte om att göra, den musik jag gillade, de filmer som jag tyckte om eller vad jag hade för egenskaper. Man såg sällan mig, Bianca, utan oftast bara hon som självskadar, patienten som är på LPT. Även om jag vet att en del personal inte såg det så, så förmedlades den känslan till mig. Jag kunde få beröm för min konst när jag satt och tecknade på avdelningen ibland, men det var allt.

Jag hade önskat att de även hade sett mig ur ett annat perspektiv. Jag var inte bara patient. Jag var även en älskad fru till Peter. Jag var en människa som hade tagit hand om någon med svår sjukdom. Jag var en undersköterska. Jag var ägare av två katter. Jag var en vän, en dotter, en syster, en kusin, en faster och ett barnbarn. Jag var en mycket kreativ person med talanger, drömmar och önskemål. Men inget av det fick plats inom den psykiatriska vården och möten med läkarna.

Jag var även ett brottsoffer. Jag undrar ibland om man hade bemött mig med mer respekt om man hade sett mig som en människa som hade fallit offer för grova brott? Många med psykisk ohälsa har varit utsatta för trauman och är offer för brott som övergrepp, misshandel och våldtäkt. Jag uppfattar ofta att folk i regel har empati för de som råkat illa ut. Jag undrar om läkarna hade haft mer empati för mig om de hade sett på mig ur det perspektivet istället för att tro att jag hade en kemisk obalans i hjärnan? Deras ständiga strävanden efter att hitta en medicin som skulle göra mig mer stabil gjorde att de tittade mer i FASS än i mina ögon. De glömde i djungeln av läkemedel bort att se mig för den jag var, en social och extrovert människa med ett stort hjärta men som var trasig inuti på grund av det jag varit med om. Hade de lyssnat mer på mina ord om vad jag kände istället för att försöka fixa mig med tvångsåtgärder och piller så hade våra möten kunnat se annorlunda ut. För allt jag ville var att bli sedd, inte som en svårbehandlad patient utan som Bianca. Jag hade ett tungt bagage att bära, men jag var mer än så. Jag var mer än mina problem. Men det kom aldrig fram i mina möten med läkarna. Där satt jag som med ett personnummer tatuerad i min panna och allt det som diskuterades rörde sig kring mina diagnoser.

Titt som tätt fick jag höra av olika behandlare att jag behövde bli annat än mina diagnoser för det kom att bli min identitet. Men jag gavs inte förutsättningen till det av de som skulle hjälpa mig. Alla mina månader och år på en sluten avdelning präglade mig med att vara enbart en svårbehandlad patient samtidigt som de förväntade sig att jag skulle bevara min integritet som en levande människa i en miljö som var allt annat än frisk.

Jag hade verkligen önskat att de hade bemött mig som en människa, inte som en diagnos! Hur hade man kunnat göra det rent praktiskt?

Tyvärr är det ju så att det krävs tid för att se helheten. Tid som många läkare inte har. Det har inte alltid att göra med att man inte bryr sig eller inte anser det vara viktigt, men tiden ger ofta inte utrymme till att lära känna patienten man har framför sig. Mer avsatt tid för ett samtal hade kunnat ge utrymme åt att veta vem jag är bortom mina diagnoser. Sen finns det klart de som inte anser det vara av stor betydelse eftersom de menar att det hör hemma i en behandling med en terapeut, att det inte har med läkarens profession att göra. Men då glömmer man att psykisk ohälsa har mer med människan och dess omgivning och bakgrund att göra än kemisk obalans. Att se hela människan hör lika mycket hemma i ett läkarbesök som i ett besök hos en terapeut därför att allt hänger ihop.

Hur ska en läkare kunna avgöra vilken slags behandling som skulle passa endast utifrån min diagnos? Naturligtvis är det huvudsyftet att behandla själva problemen men då glömmer man att se hur jag fungerar som människa. Är jag introvert/extrovert? Hur tillgodoser jag mig information? Vad triggar mina känslor och ökar mina symtom i min vardag. Vad är mina starka sidor som skulle kunna nyttjas i en behandling? Hur är min inlärning? Lär jag mig genom att lyssna eller genom att göra? Allt sådant är viktigt för att kunna remittera mig till rätt behandling.

Hade man tagit reda på den helheten i mitt fall hade man insett att jag aldrig var lämpad för att gå till basal kroppskännedom. Hade läkarna lyssnat på och iakttagit vad som triggade min PTSD i min vardag hade de sett vad som förvärrade mina symtom och jag hade sluppit en behandling som orsakade mycket lidande.

Ett bättre samarbete med övrig vårdpersonal på en avdelning hade också kunnat underlätta. Det är oftast skötarna som ser patienten i en större helhet än läkarna. Skötarna ser en även i stunder då man mår lite bättre, då man skämtar, samtalar om annat. Men det verkar inte alltid nå läkarnas öron. Det verkar vara ett arbete som är till för skötarna, ett mindre viktigt arbete eller inget arbete alls utan bara prat. Men det pratet och den informationen och helhetssynen som skötarna har är mycket viktig och värdefull för läkarna och även sjuksköterskorna att känna till. Ett närmare samarbete och en mindre hierarki där olika professioner hjälps åt istället för att avgränsa vem som gör vad.

Sist men inte minst måste intresset finnas där. Intresset att vilja hjälpa utan att tro sig veta allting i förväg. Om man börjar ett samtal med en patient och redan tror sig veta vad som är problemet, hur problemet ska lösas, hur patienten ska fixas för att snabbast bli utskriven, då har man missat målet. Ingen mer än patienten själv vet bäst själv hur man fungerar/inte fungerar. Att tro sig veta bäst, inte behöva lyssna, inte behöva inhämta kunskaper som patienten själv kan ha om sina diagnoser, är ett stort och alltför vanligt misstag. Här krävs det ödmjukhet, att du faktiskt inte vet hur jag fungerar. Viljan att lyssna och samarbeta måste finnas där. Att du inte är mer och bättre än den som inte är läkare utan patient.

Bianca