Hur sinnessjukhusen dog och återuppstod inom missbruksvården

0
2029

Fram till en bit in på 1990-talet var medicinering någonting ytterst ovanligt på de HVB-hem (behandlingshem) som behandlade människor med missbruksproblematik. Man resonerade som så att klienternas problem var just att de regelmässigt påverkade sitt psyke med psykoaktiva droger, och att de borde sluta med det.

Sedan kom de stora förändringarna. Finanskrisen 1990 – 1994 ledde till indragningar i de kommunala budgetarna och man slutade nästan helt att köpa institutionsvård för att istället satsa på de väsentligt billigare hemmaplanslösningarna. På så vis avvecklades en stor del av den kompetens som byggts upp inom missbruksvården, när HVB-hemmen lades ned.

Ungefär samtidigt genomfördes Psyk-Ädel reformen som innebar att man lade ner de stora psykiatriska sjukhusen. Patienterna skulle nu behandlas ute i samhället istället för att vara avskilda från det och – givetvis – var ju detta mycket billigare för de offentliga finanserna. Tyvärr var inte kommunerna beredda att ta emot dem som skrevs ut från de psykiatriska sjukhusen. Få kommuner hade satt upp ens de mest nödvändiga strukturerna och resultatet blev att flera tusen av de gamla patienterna tog livet av sig (utan att någon för den sakens skull ställdes till ansvar).

Tvång och kriminalisering

I början av 1990-talet kriminaliserade man innehav av narkotika för eget bruk, vilket tidigare inte hade varit förbjudet. Ett par år tidigare (1988) hade man infört LVM (Lag om vård av missbrukare) som innebar att människor med missbruksproblem skulle tvångsvårdas om hälsan alltför mycket riskerades. Å ena sidan var det så att ” Vården skall bygga på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet och skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samverkan med den enskilde.” (1§) en vänlighet som strax togs tillbaka i 2§ då: ” En missbrukare skall dock beredas vård oberoende av eget samtycke under de förutsättningar som anges i denna lag (tvångsvård).” Därmed uppstod LVM-hemmen för att bereda sådan tvångsvård.

Eftersom kommunerna inte ansåg sig ha råd med köpt institutionsvård (SoL-placeringar), men samtidigt var tvingade att skicka människor med svåra missbruksproblem till de mycket dyrare LVM-hemmen uppstod ett slags moment 22, nämligen så att:

Den som var motiverad för att sluta missbruka och bad om att få placeras enligt SoL (socialtjänstlagen, frivilligplacering) på ett HVB i stort sett aldrig fick sådan behandling, medan de som var fullständigt omotiverade istället skickades till LVM-hem mot sin vilja.

Om man ville sluta knarka fick man ingen (institutions)behandling, men om man inte ville tvingades man till den. Tack Riksdagen! Vad mer behöver man veta för att kunna förutsäga hur effektiviteten inom beroendevården nu skulle utveckla sig.

Dagens situation

Successivt uppstod HVB-hemmen igen och 2016 fanns det drygt 2000 i landet. Alla dessa var inte avsedda for människor med missbruksproblem, en annan stor grupp var ensamkommande flyktingbarn, men ändå var en stor del, kanske den största, inriktade på missbruksvård.

Trots denna kraftsamling kan man inte gärna säga att det går särskilt bra för svensk missbruksvård. Drogmissbruket ökar – lite bland ungdomen, men avsevärt större är ökningen av det tunga missbruket (enligt CAN, t.ex. 2018). Det Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA) – ett EU-organ, anger på sin hemsida att Sverige har den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU, strax efter Litauen. Detta är väl ett skrämmande mått på den svenska drogpolitikens och behandlingens ineffektivitet.

Medicinens insteg i missbruksvården

När de nya HVB-hemmen uppstod kom det även till en ny ingrediens: Medicinering. De klienter som redan tidigare hade självmedicinerat sig mot ångest, depression och trauma med narkotika kunde nu få hjälp med detta under behandlingen som syftade till drogfrihet. Psykiatrin och narkomanen har ju en gemensam ideologi i det utmärkta i att medicinera dåligt mående med kemikalier. Skillnaden är bara den att medan psykiatrin bara skriver ut så pass mycket medicin att det inte är roligt, så kan den som självmedicinerar med gatudroger även lägga till ett party-plus. Detta synsätt förlades nu även till HVB-hemmen. Därjämte kom substitutionsprogrammen med gratis opiater till klienterna och miljardvinster till läkemedelsindustrin.

Redan i teorin blir det svårt att förstå hur ett sådant upplägg ska kunna fungera, men i praktiken blir det etter värre. Idag pågår nämligen en ständig aktivitet bland klienter som går ut på följande:

  1. Att gömma de tabletter som man får på olika ställen i munhålan – på mandlarna på gomseglet m.m. En konst där många är experter på.
  2. Det som sedan ska ske med medicinerna:
    a) försäljning av dem till andra
    b) byte av mediciner med andra
    c) utspädning i vatten och därefter injektion, vilket ju kraftigt potentierar preparaten.

Det hade man kanske inte räknat med? Men för läkemedelsindustrin gör det väl ingen direkt skillnad lönsamhetsmässigt i alla fall.

På så vis har gamla tiders mentalsjukhus flyttat ut till lantliga HVB-hem med sin gamla medicineringsideologi.

Utanför LARO-mottagningar står det ofta ett gäng som köper och säljer substitutionspreparat. Detta kan konstateras av vem som helst som passerar förbi. Och det var nu några år sedan det på trendledande ”Plattan” (Sergels torg) blev vanligare med apoteksdroger än dem som producerats illegalt.

Framtiden

Idag har kommunerna återigen ont om pengar, som det sägs på grund av det stora flyktingmottagandet 2015 och att man inte fått kompensation för sina kostnader från staten.  Det känns väl något tveksamt om en sådan kompensation verkligen är på väg eller inte. Först utlovades den av SAP/MP-regeringen, därefter blev det regeringskris efter valet varför man antog en sparsmakad övergångsbudget i väntan på en ny regering. Efter detta antog riksdagen en M/KD budget som inte innehöll någon kompensation, och nu får vi se.

I alla händelser har kommunerna försiktigtvis inskränkt den köpta institutionsvården högst betydligt och satsar nu på hemmaplanslösningar. Och hur effektiva är nu dessa? För några år sedan träffade jag en bekant, en socionom som skulle doktorera i socialt arbete. Han hade som ämne valt just hemmaplanslösningar vid missbruksbehandling, och var nu nära tårarna eftersom han inte kunde finna någon enda utvärdering av hur effektiv sådan behandling var. Och även nu, några år senare, har jag inte sett någon sådan utvärdering i detta evidenbaseringsinriktade samhälle. Är det inte underligt? Eller är det helt enkelt så att det skulle vara svårt att förbigå HVB-hemmen om effekten av hemmaplanslösningarna blev känd?

I dagarna har SKL (Sveriges kommuner och Landsting) föreslagit att man ska utvärdera kriminaliseringen av droginnehav för eget bruk, och detta har även fått stöd från en majoritet i riksdagens socialutskott. Lagen har över huvud taget inte utvärderats sedan den infördes för 30 år sedan, vilket ju sannerligen är anmärkningsvärt. Bland andra europeiska länder har Portugal avkriminaliserat själva bruket (inte försäljningen) av narkotika och flyttat resurser från kontroll och straff till vård för dem som missbrukar.

Även Norge har förändrat sin narkotikapolitik i samma riktning som Portugal.

Vart bär det hän?

Av många skäl har alltså den svenska narkotikapolitiken inte varit särskilt lyckad. Den påminner alltför mycket om den gamla barnvisan:

Prästens lilla kråka
skulle ut och åka
ingen hade hon som körde

än slank hon hit,
och än slank hon dit,
och än slank hon ner i diket.

Jag tror att problemet med den svenska missbruksvården mest beror på en brist på engagemang för de människor som ska behandlas. Ofta tycks mig vården mest vara inrättad för att den ska

  • vara bekväm för de vårdande yrkesgrupperna
  • gynna läkemedelsindustrin och
  • erbjuda politikerna ett alibi där de ser ut som om de verkligen gör någonting

Om man verkligen eftersträvade en effektiv missbruksvård för klienternas skull skulle man ju annars ha utvärderat lagstiftningen liksom effekten av hemmaplanslösningar. Istället för att fastna för olika evidensbaserade metoder (som ju i och för sig kan vara bra) i vården, skulle man utvärdera de olika HVB-hemmen och hur de lyckas med behandlingen praktiskt och konkret. Det är genom att inte göra sådana utvärderingar som man visar att man egentligen inte är så intresserad, även om man gärna vill framstå som engagerad.

Stefan Sandström