Den rättslöse patienten, del 1

0
386

När man råkat ut för en vårdskada inom somatiken är det oftast rätt lätt att bevisa det. Det finns konkreta skador. När man däremot råkar ut för en patientskada inom psykiatrin har man sällan bevis. Hur ska man bevisa att man mått psykiskt dåligt av ett bemötande, en åtgärd eller en behandling? Tyvärr är det så att man just på grund av det inte söker vidare vård. Man mår så dåligt efter en psykisk skada att man inte söker sig tillbaka till psykiatrin eftersom man förlorat allt förtroende och skadan kan inte bevisas genom att man t.ex. sökt hjälp hos en psykolog eller dylikt. Men detta betyder inte att skadan inte skett!

Sedan årsskiftet har man tagit bort möjligheten att anmäla vårdskador till IVO. Först och främst ska man nämligen kontakta den verksamhet som orsakat skadan för att ge den en möjlighet att besvara klagomålet och bemöta kritiken. När jag hörde detta var min första tanke följande: Om jag blir tagen för fortkörning och det är jag som ska bestämma huruvida jag ska få böter eller inte är risken ganska stor att jag inte bötfäller mig själv. Vore ju ganska dumt. Och det är väl så det ser ut nu för verksamheterna. Inte är deras första tanke att erkänna att fel har begåtts, dessutom långt ifrån att göra åtgärder! Patienter som skadats inom psykiatrin blir allt mera rättslösa.

Patientnämnden är till för att guida dig till rätt instans. De gör inga bedömningar och de tar varken ställning eller utreder. IVO tar inte emot alla fall, långt därifrån. Sen finns det ingen annan instans förutom att anlita en jurist. Det är dock en kostnadsfråga och få har råd att gå den långa och dyra vägen att driva en skada genom rättssystemet med hjälp av en jurist.

Det finns LÖF (patientförsäkring) men de har en preskriptionstid och man kan inte heller anmäla skadar till följd av ex bemötande eller kränkningar utan där handlar det om exempelvis feldiagnosticering, felmedicinering och faktiska skador. Långt ifrån allt går att anmäla dit.

Att bli utsatt för kränkningar inom psykiatrin på ett eller annat sätt är illa nog. Att känna att någon kränkt en verbalt, fysiskt eller sexuellt för med sig ett mycket dåligt mående dvs en psykisk skada. Att bli bemött respektlöst i ett utsatt läge eller ha blivit utsatt för tvångsåtgärder, övergrepp eller bemötande som lett till ökade symtom är tyvärr vanligt i dagens psykiatri. Men de drabbade har numera ingen instans mera där de kan få upprättelse. Många som fortfarande är beroende av psykiatrin skulle aldrig våga anmäla samma verksamhet de måste gå tillbaka till av rädsla för att det går ut över en själv och att det skulle leda till ännu fler problem. Man har skapat ett system där patienternas röster inte spelar någon roll längre. Kritik och klagomål ignoreras och avfärdas för att skydda den egna verksamheten. Patienter är inte i fokus längre trots att det faktiskt är de som är ”kunden”. Man skriver helt enkelt inte ut böter till sig själv efter en fortkörning. Det har skapats ett system där man talar om personcentrerad vård och patientsäkerhet samtidigt som man berövar patienten möjligheten till att få upprättelser för skador som psykiatrin åstadkommit och alla röster tystas och drunknar. Vem står på patientens sida?

Hur kan ett sådant fall se ut i praktiken? Hur yttrar det sig att en patient i stort sett är rättslös? Det ska jag skriva om i nästa inlägg.

Bianca