Att förmedla hopp och tro – personalens viktigaste uppgift?

1
600

När ett tillstånd är komplext och patienten frustrerat uttrycker sin situation bör vårdpersonal ge utrymme för svåra samtal och göra insatserna transparenta för diskussion. Både Ersta psykiatri och Vidarkliniken kunde erbjuda det för stressrelaterade besvär. Båda är nu nedlagda av Stockholms läns landsting. 

En så kallad specialistklinik för svår sjukdom bör kunna hålla läkande samtal om existens, tro och hopp. Om dessutom effektiv behandling saknas blir läkande samtal än viktigare oavsett somatisk eller psykiatrisk diagnos. Dessutom krävs delaktighet inför beslut för känsla av kontroll vilket en sjuk person sannolikt har för lite av i sitt liv.

Föreläsaren och författaren Therese Eriksson har i en pod berättat om sin svåra tid i vården och styrkan att finna tillfrisknande i kyrkan. På samma sätt borde vården kunna stötta i svåra frågor inte minst för den patientgrupp som saknar sådant. Patienter kan dessutom ha svårt att starta nya kontakter vid sidan av vården av olika skäl. I vår sekulariserade del av världen har få kontakt med grupper för svåra frågor och därför borde det vara än viktigare att vården tar ansvar för bättre livskvalite.

Vad hände?

En specialistklinik som inte förmedlar hopp och diskuterar eventuella insatser före beslut borde istället bara ha ansvar för utredning och fastställa eventuell diagnos.

Efter utredning och delgivning av diagnos bokades nästkommande möte med läkare först efter ett halvår. En lång tid då varje dag känns svår, i sysslolöshet och utan trygg kontakt som känns varaktig och inte har kort slutdatum.

Under introduktionsträffen för patienter berättade föredragande läkare lojt att de flesta inte blir friska och kunde inte svara på frågan vad de som blivit friska gjort. Det jag såg var bara en trött föreläsare som inte ens höll koll på siffrorna i sitt lånade presentationsmaterial.

Vid det tredje mötet för anhöriga berättar ytterligare en läkare vilka insatser som finns och jag inser att jag inte fått all information om vad enheten erbjuder. När jag kontaktade kliniken om varför jag fått insatser i dietist och fysioterapeut trots att jag själv varit aktiv kring sådana frågor långt innan utredningen dröjde svaren.

Återkopplingen blev ett meddelade via sköterska om att jag inte skulle ha någon förhoppning att inte samtal skulle leda till något, då de endast erbjuder en insats i taget. Varför jag erbjudits just dietist och fysioterapeut och inte annat får jag inte svar på inom skälig tid. Transparensen om hur läkaren tänker och har kommit fram till sitt beslut är alltså noll.

På det sjätte och sista möte med psykiatriker fick jag nog när även han var passiv och saknade förmåga att förmedla hopp. Det jag tog med mig var att “jag är ledsen att jag inte kan hjälpa till mer”. Att bara få höra från personalen att de förstår min frustration och använda standardfraser, stjälper mer än de hjälper när kommentarerna inte leder till meningsfull kommunikation.

Tillfrisknande och livskvalitet är prio

Jag hoppades dessutom få träffa andra med samma diagnos på exempelvis ett webforum och få tips om platser för att följa forskning i världen. Istället fick jag övningar som jag tillämpat i åratal, som mindfulness och avslappningsövningar.

Jag vägrar att sälla mig till gruppen som tror de inte kan bli friska eller acceptera att bara fånga dagen utifrån den livssituation jag har. Lika lite kan jag inte kan omge mig med personer som undviker att göra patienten delaktig, inte är transparent i resurser för val av insats och framförallt inte kan förmedla hopp i alla möten.

Ulrika Westerberg

1 COMMENT

  1. Mina tankar om denna text.

    Vad som är svår sjukdom spänner nog över många områden, och kan tolkas olika. Kanske är, återigen, begreppet diagnos, underanvänt till förmån för begreppet sjukdom.

    Håller med om att det bör finnas utrymme för samtal. Det känns viktigare att personal är ärlig, än att dom förmedlar hopp och/eller tro. En del av det handlar väl, som det brukar heta, om personkemi mellan vårdgivare och vårdtagare, patient och sjukvårdspersonal.

    Jag hade i varje fall inte velat att någon försökte pådyvla mig något som jag själv inte tror på eller känner något hopp med, eller som inte får granskas eller belysas med kritik. Kan ibland känna att det finns en slags övertro på tankens kraft och att den eller de som är auktoritet inte får ifrågasättas, att det som inte provats, måste provas.
    Tid och utrymme för samtal, lite villkorat av vad det finns för någon känsla och kemi mellan parterna, någorlunda gemensamt synsätt på vad problemet/problemen/sjukdom/svårigheterna bottnar i.

    Hur behandlingsbart något är, villkoras ju också av resurserna inom ett särskilt område, och vem och vilka som styr och satt ramarna för själva området. Ibland kan nog icke-behandling vara ett mer läkande alternativ än att lydigt stånga sig igenom alternativen på behandlingslistan. Hur behandlingsbart något är, villkoras också av själva viljan och lite av empatin hos den eller de som är iblandade i behandlandet.

    Att utreda och sätta diagnos kan ha ett egenvärde, i och med att utan sådana försök och sådana “stämplar” kan det helt saknas ett ramverk att förstå patientens “problem” utifrån. Psykiatrikerpodden var ju inne lite grann på det.