Att göra motstånd: Mitt psykiatri-trauma kom att bli min drivkraft

Jag vaknade upp tömd. Fullständigt tom på innehåll. Jag visste att något fruktansvärt hade hänt, det kändes i varenda cell inuti mig. Huvudet värkte, det smärtade kraftigt i bröstet och jag kände mig helt tillintetgjord. Kroppen mindes men min hjärna låg i dunkel. Någon frågade mig om jag skulle hämtas, om någon väntade på mig. Hämtas? Hur skulle jag kunna veta det, jag visste inte ens vem jag var.

Jag fick förklarat för mig att jag precis hade vaknat upp ur narkosen som jag haft under min första ECT-behandling. Jag fick veta att det var normalt att känna sig lite förvirrad efteråt. I mitt huvud kämpade jag fortfarande med vem jag var och om det var någon som skulle komma och hämta mig och ta mig hem till ett hem som jag inte mindes. Barn som jag inte mindes.

Det här anses vara en normal reaktion på ECT – eller elchocker som jag föredrar att kalla det. Det är också en reaktion som man kan få vid skalltrauman. Det kan vara oerhört traumatiskt att vakna upp och inte veta något, inte ens sitt eget namn. Under dagen kom det mesta tillbaka men inte allt och efter tre omgångar var det svårt att göra sådant som jag förut gjorde automatiskt som att plocka ur diskmaskinen och laga mat. Och det var svårt att minnas vilka som var mina vänner bakom alla de intetsägande namnen i telefonboken. Jag blev också manisk, psykotisk, kognitivt skadad och kraftigt suicidal, självskadande och traumatiserad. Jag blev sjuk på riktigt. Och inlagd.

Elchockerna kombinerades med Efexor som jag stod på sedan en månad innan, en psykofarmaka som enligt den senare upplagan av psykiatrins ECT-handbok ökar risken för kognitiva skador. Det räckte med tre behandlingar för att skadan skulle bli så stor att den nästan tog mitt liv. Efter elchockerna kramades all livslust ur mig, nu visste jag hur det var att vara suicidal på riktigt och att inte kunna leva i den plågsamma rastlösheten som infunnit sig i min kropp. Lite övergåendehuvudvärk och kortvarig minnesförlust var den enda risken med ECT, hade det sagts mig. Något som psykiatrin borde ha frågat innan de matade mig med Efexor och sköt uppemot 450 V genom skör hjärnvävnad i den främre delen av mitt huvud, var hur det var hemma.

För hemma levde jag med en våldsam man. Nu hade jag ytterligare ett trauma och skador att hantera i mitt liv. Psykiatrin tyckte att den enda rimliga förklaringen till min reaktion på elchockerna var att jag hade en kemisk obalans som nu gav sig till känna. De tyckte att det var rimligt att fortsätta.

En ECT-utlöst mani var också tillräckligt för att ge mig diagnosen bipolärt syndrom. Eftersom jag vägrade fortsatta elchocker så stod nu hela FASS inför mina fötter och det enda rimliga var tydligen att påbörja jakten på den rätta cocktailen av mediciner. Att finna den rätta blandningen och dosen för just mig. Polyfarmaci kallas det och det är något som övriga vården försöker undvika. Hemma trappades våldet upp, för nu var det tydligt att det var jag som var problemet, nu hade jag ju en diagnos, jag hade blivit etiketterad som galen.

Sjutton olika psykofarmaka, ett suicidförsök och tre eller fyra inläggningar på avdelning senare, så insåg jag att psykiatrin inte visste vad de höll på med. Att det var en experimentverkstad där inte bara jag utan många fler skadades, en del för livet. Andra kom aldrig därifrån. Jag mötte dem på avdelningarna och jag kom senare att möta dem genom aktivismen som långsamt började gro i mig.

Psykiatrin och Socialstyrelsen (dit jag senare anmälde mina skador) hävdade att det inte gick att avgöra om skadorna var orsakade av min – enligt deras förklaringsmodell – underliggande ”sjukdom” och därför var det troligtvis inte elchockerna. Men jag visste, jag tvivlade inte det minsta, eftersom det fanns ett jag innan elchockerna och ett annat jag efter. Ingenting någonsin i mitt liv, vare sig någon depression eller händelse har förändrat min tankeförmåga och person så mycket som elchockerna.

Jag lyckades med viss fördröjning på grund av den iatrogena skadan ta mig ur den våldsamma relationen och hålla psykiatrin på en armslängds avstånd, men de kognitiva skadorna får jag leva med resten av mitt liv. Traumat bär jag med mig också. Jag har inte varit inlagd någon gång annat än i anslutning till elchockerna och jag är i dag fri från psykofarmaka.

När jag till slut hade tagit mig ur den våldsamma relationen kom jag att läsa Bonnie Burstows forskning som visat att många av de kvinnor som får elchocker lever med våld i nära relation. Det blir ytterligare ett övergrepp på redan utsatta och traumatiserade människor. Nu var jag inte längre ensam. Jag har i dag samlat över 400 andra elchocksskadade personer i två slutna stödgrupper på Facebook. Flera har precis som jag levt med våld i nära relation. Jag känner att jag i dag, i skrivande stund, för även alla dessa människors talan. Det har varit tyst alldeles för länge och vart och ett av dessa enskilda fall av förstörda liv och svåra erfarenheter förtjänar att uppmärksammas och valideras. För detta sker inte i vården, inte här i Sverige och inte i övriga delar av världen; skador av elchocker erkänns i undantagsfall.

I lilla Sverige utsätts ca 4000 personer årligen för ECT, vissa under tvång och två tredjedelar är kvinnor. Detta kan jämföras med att Labour i Storbritannien nyligen meddelat att de anser att det är ”djupt oroväckande” att ca 5000 britter har utsatts för ECT mellan 2016 – 2018, i ett land med en befolkningsmängd på 55 miljoner (!). För snart fem år sedan kritiserade FN Sverige för de höga siffrorna, för att det administreras under tvång och för att det är så stor andel kvinnor som utsätts. Men ingenting hände, inget parti har lyft detta politiskt och det finns ingen debatt över huvud taget här. Istället vill Socialstyrelsen utöka användningen av elchocker, även till ungdomar.

I Facebook-grupperna som jag administrerar kom jag i kontakt med aktivister i bland annat USA och Storbritannien. Aktivister som vigt sina liv åt att kämpa mot psykiatrins ovetenskapliga behandlingsmetoder, maktfullkomlighet och patologisering av mänskligt lidande. De kallar sig electroshock survivors eller psychiatric survivors – människor som utstått fruktansvärda lidanden och skadats för livet, men som trots risken för stigmatisering och patologisering valt att gå ut med sina erfarenheter för att upplysa och föra en kamp för alla drabbade och alla de som riskerar att drabbas. Jämsides dessa överlevare finns professorer, forskare, läkare, journalister, jurister och andra som också ser problemet med psykiatrin. Människor som med vetenskapens hjälp kan sätta dessa enskilda fall i ett större perspektiv och sammanhang; visa på de strukturer som samverkar och skördar liv.

Denna psykiatrikritiska rörelse har pågått sedan R.D. Laing och 1960-talets motståndsrörelser. Jag började läsa om Laing, Szasz och Basaglia – psykiatriker och psykoterapeuter som var långt före sin tid. Personer som redan under mentalsjukhusens tid vågade ifrågasätta och lägga grunden till den rörelse som lever än i dag, den motståndsrörelse och kanske den största utmaningen psykiatrin nu står inför. Jag började läsa texter skrivna av den moderna psykiatrikritiska rörelsens frontfigurer såsom Robert Whitaker, Joanna Moncrieff, Bruce Levine, Peter Gøtzsche, Laura Delano m.fl. Och någonstans här såg jag det hålrum som fanns i Sverige, den närmast totala avsaknaden av en kritik mot psykiatrin.

Psykiatrin tycks ha en särställning i Sverige, i ett land med en tradition av stor auktoritetstro. När debatten kring myten om den kemiska obalansen diskuteras flitigt i anglosaxiska dagstidningar och vetenskapliga tidskrifter så är det knäpptyst i Sverige och patienter intalas fortfarande att de har en kemisk obalans som rättas till med psykofarmaka. När The New York Times skriver om hur schizofreni bäst behandlas med psykoterapi och behandlingsmetoder som Open Dialogue så är det fortfarande knäpptyst i Sverige. Och när British Psychological Society väljer att slita sig ur greppet av den biopsykiatriska förklaringsmodellen så fortsätter allt precis som vanligt i vår lilla bubbla i Sverige. Här verkar väggarna vara av betong.

I grunden handlar det om människors rätt att göra väl informerade val, något jag aldrig fick möjlighet till. Det handlar om patientsäkerhet och det handlar om mänskliga rättigheter. Det handlar om att vi behöver alternativ och en vård fri från tvång. I detta måste vi samtidigt vara tydliga med att det inte handlar om att ifrågasätta enskilda individers upplevelser, alla narrativ ska få plats i debatten. Därmed kan vi inte vara nog tydliga med att psykiatrikritiken är en systemkritik. Jag är nu fylld med hopp om en psykiatrikritisk rörelse som jag ser växer i Sverige, att Mad in America nu kommit till Sverige är en milstolpe. Debatten som pågår utanför Sverige har äntligen sipprat in genom springor i den nu krackelerade betongvägg som stått så mörk över Sverige.

Jag vaknade upp tömd den där dagen i december 2007. Det har tagit tid att fylla det där tomrummet men det har samtidigt fyllts på av ett helt nytt material och en oerhört stark drivkraft att förändra och upplysa. I maj kommer vi att för tredje året i rad ansluta oss till våra internationella vänner i bland annat Seul, Montreal och Cork och för att hålla den årliga internationella manifestationen mot ECT. Kampen har bara börjat!

Dunja Grisell