När tvångsåtgärder övergår till övergrepp

1
1595

Ingen väljer att må dåligt. När vi mår psykiskt dåligt har vi rätt att få hjälp precis som om vi hade brutit benet. När man söker sig till psykiatrin hoppas man på just det, att få hjälp. Men vad händer om de som tagit på sig yrkesrollen att hjälpa oss missbrukar sitt ansvar?

Ibland befinner man sig i tillstånd som kräver akuta insatser. Snabba beslut behöver tas för att minimera risken att någon kommer till skada. Det är här tvångsåtgärder kan komma in i bilden och då uppstår många frågor: är tvångsvård alltid nödvändig? När övergår en akut lösning till en kränkning och i värsta fall till ett övergrepp som kan leda till trauma?

Eftersom jag själv varit utsatt för flera olika tvångsåtgärder genom åren så är detta en fråga jag ofta har ställt mig. Jag vet att det finns tillfällen i livet då man inte kan avgöra vad som är bäst för en själv. Att någon annan tar ansvar för ens liv och fattar beslut över ens huvud gör att man hamnar i ett väldigt utsatt läge. Det krävs mer än att veta när det enligt lag är berättigat med tvångsåtgärder. Det krävs också att man är medveten om vilka emotionella konsekvenser det för med sig för individen som blir föremål för tvångsvård, den etiska aspekten. Och där har jag upplevt stora brister inom psykiatrin.

Tvångsåtgärder uppfattas av många som kränkande även om det finns akuta skäl för det. Därför borde det vara självklart och ingå i åtgärden att man blir erbjuden stöd, samtal och behandling så fort som möjligt efteråt. När jag blev vårdad enligt lagen för psykiatrisk tvångsvård, LPT, så var det ingen som någonsin frågat mig hur jag uppfattat det, vad det fick mig att känna. Det är bara något man ordinerar utan att tänka på de känslor det väcker hos patienten. Att tvingas vara på en plats mot sin vilja, väcker mycket känslor men man får ingen hjälp att hantera de.

Enligt mig borde tvångsåtgärder endast användas i akuta krissituationer dvs. när det handlar om liv och död. Dessa bör ordineras under en mycket kort och begränsad tid just därför att de upplevs som kränkningar. Men det är tyvärr inte så man använder sig av tvångsåtgärder idag. En anledning är att man inte erbjuder patienter en fungerande behandling under tiden man är tvångsintagen och man därför inte får förutsättningar att må bättre. Ett LPT kan vara i veckor, månader, ja till och med flera år! Jag har själv varit under tvångsvård månader i streck utan att bli erbjuden behandling under tiden. Det är inte rimligt och orsakar mer skada än nytta. Man omvandlar en akut kris till ett långvarigt tillstånd. Det leder till hospitalisering, utanförskap, isolering, kränkningar och ofta till ett försämrat mående. Tvångsvård bör vara en akut insats, inte en lösning som bara leder till förvaring.

Sedan finns det bältesfixering. Att bli fastbunden på anklar, handleder och midja är ett fruktansvärt ingrepp och mer än en kränkning. Att bli bältad är ett övergrepp. Jag har själv blivit bältad ett antal gånger för att känna på den paniken, ilskan och hopplösheten det väcker. Att vara fullständigt maktlös i en situation där man redan mår så dåligt är ett fruktansvärt övertramp på ens integritet. Precis som vid andra tvångsåtgärder borde det vara självklart att stöd, samtal och behandling erbjuds i direkt anslutning till en sådan åtgärd. Men det finns inte. Oftast blir man tvångsmedicinerad i samband med en bältesfixering och man är omtumlad, påverkad och chockad efteråt. Det erbjuds ingen behandling efter det. Man släpps ur bältessängen när man är lugn och det är allt. Vad som hänt med en känslomässigt är inte särskilt relevant.

Många som hamnar i så svåra tillstånd som gör att läkare väljer att ordinera bältesfixering är ofta redan traumatiserade sedan tidigare. Att bli bältad när man redan är traumatiserad är att aktualisera trauman på nytt och skapa nya på de som redan finns. Med enkla ord så gör man saken bara ännu värre eftersom man triggar en referens av trauma och väcker negativa minnen, upplevelser och känslor till liv. Det blir snabbt en ond cirkel. En bältning gör att man mår ännu sämre och framkallar mer ångest vilket leder till att ofta ännu fler tvångsåtgärder blir ordinerade. Inga problem blir lösta. Ingen mår bättre efteråt av att ha legat fastspänd, ibland i flera timmar. Man blir nekad mat, vatten och att få gå på toaletten under tiden. Det finns dessutom risker för fysiska komplikationer om bältesfixeringen vara många timmar. Men värst av allt, det är inte värdigt och många har upplevt det som tortyr.

När jag bältades var läkarna medvetna om att jag var i ett dissociativt tillstånd och att jag återupplevde övergrepp från min barndom men det tog man inte hänsyn till. Jag hade ett svårt självskadebeteende och de ansåg att det skulle varit till skydd för mig att bälta mig för att få mig att sluta skada mig. Jag var inlagd och sökte hjälp för jag hade komplex PTSD. Men jag möttes av en kultur inom psykiatrin som utan att ifrågasätta något ordinerar en tvångsåtgärd efter en annan. Till slut var man nästan avhumaniserad när jag bara hade kvar en madrass på golvet i mitt rum på PIVA (psykiatrisk intensivvårdsavdelning). Man hade tagit ifrån mig mina lakan och örngott, sängen och sängbordet. Jag låg på golvet på plastöverdraget på madrassen och ville dö. Jag skadade mig för att dämpa min smärta. Då kom flera skötare och en läkare till mig, höll fast mig, drog ner mina byxor och gav mig en injektion för att sedan drar mig över golvet till bältesrummet där jag med våld trycktes upp, spändes fast och låg där tills medicinen hade gjort mig starkt påverkad och lugn. Då släpptes jag upp och jag gick tillbaka till mitt rum där jag somnade på madrassen på golvet. Ingen ska behöva ha det så. Ingen ska bemötas så. Ingen.

Det de i själva verket hade gjort var att sätta mig i samma situation som jag redan hade befunnit mig i som barn. Att åter bli fasthållen av en förövare, tvingad mot sin vilja, få byxorna nerdragna och att inte kunna värja sig. Jag fick återigen känna den panik som mina förövare fick mig att känna när jag var liten. Bältningen var inget annat än känslomässig tortyr, en fruktansvärd upplevelse som jag än idag bär med mig 10 år senare. Att bälta någon som varit med om övergrepp är som att begå ett nytt sådant fast i lagens namn.

Det finns länder där bältesfixering har avskaffats för många år sedan av just den anledningen, det skapar nya trauman som kan leda till att man får vårdrelaterat PTSD. På Island avskaffades bältessängen redan 1932. Det finns alternativa lösningar även i mycket svåra och krävande fall. Jag vet idag att jag aldrig hade behövt bältas. Jag har sedan lite mer än 1 år fått en behandling där jag uppvisat samma symtom som inom psykiatrin men har aldrig behövt utsättas för tvångsåtgärder. Jag har vid några tillfällen behövt hållas fast av en enda person under tiden jag fick behandling för att sedan, bara några minuter senare, bli lugn igen. Det finns sätt att hjälpa de i svåra tillstånd utan att bälta! Det borde finnas en nollvision, bältessängen borde avskaffas. Psykiatrisk vård ska inte skapa nya trauman! Den ska inte förvärra ens mående. Den ska inte få dig att känna att dina gränser får lov att överskridas, dessutom i lagens namn! Din vård ska inte övergå till övergrepp!

Det finns fler tvångsåtgärder såsom tvångsmedicinering. Hade du tyckt det var okej att få medicin i din egen kropp som du inte vet någonting om eller som du faktiskt vet har fruktansvärda biverkningar? Hade du inte velat bestämma över din egen kropp? Det är trots allt du som ska leva med den, inte någon annan. Idag finns det laglig rätt att tvångsmedicinera patienter. Ja, man får till och med tvinga folk att få ECT, elchocker, trots att det finns risk för hjärnskador. Det är en enorm kränkning att inte får lov att bestämma över vad som sprutas in i ens kropp. Precis som vid alla andra tvångsåtgärder borde det rimligtvis vara självklart att man blir erbjuden stöd, samtal och behandling efteråt. Men det uteblir även här. Tvångsåtgärder utförs på rutin. Det är bara något man gör i många fall.

Problemet är ju att man inom psykiatrin inte har en holistisk inställning till psykisk ohälsa. Man anser fortfarande att medicinering är lösningen på alla möjliga olika tillstånd. Vistelsen på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning består till största del av förvaring och medicinering. Man får ingen annan behandling under tiden.

Jag kan förstå att det kan finnas situationer som kräver tvångsåtgärder när det handlar om liv och död vid exempelvis anorexia, när sondmat är det sista alternativet så att man inte dör av svält och organsvikt. Jag vet att det finns situationer där en lugnande tvångsinjektion är den enda lösningen i en akut kris. Därför skulle jag inte heller påstå att det aldrig borde finnas tvångsmedicinering. Men såsom dessa åtgärder används idag är det långt ifrån i liv och död situationer. Det sker ett stort maktmissbruk där man ordinerar tvångsåtgärder lättvindigt och utan hänsyn till patientens bakgrund, tidigare trauman eller den etiska aspekten. Även här borde det ske under en mycket kort och begränsad tid, en akut lösning och ingenting annat. Men man tvångsmedicinerar patienter i mycket större utsträckning än så, återigen i brist på fungerande behandling som skulle gjort att man inte hade behövt tvångsmedicineras i första hand.

Andra tvångsåtgärder som att inte får lov att gå ut finns det också skäl för i en akut kris. Men återigen bör detta vara en kortvarig lösning och röra sig om ett par dagar parallellt med behandling. Men även här missbrukas LPT och läkare förvägrar patienter att få gå ut veckor, månader, ja till och med år i streck. Ingen frisk människa skulle må bra av att sitta inlåst utan dagsljus, frisk luft och möjlighet att röra på sig. Ändå tvingas många att göra just det, sitta inlåst utan aktivitet eller behandling. Patienter har inte begått några brott men blir ändå frihetsberövade och inlåsta.

Det finn många fler tvångsåtgärder. Dessa jag nämnt är bara ett axplock och i ingen av dem ingår det idag att få behandling eller stöd efteråt trots att man kränks och till och med utsätts för övergrepp. Psykiatrin tappar sin mening om man mår sämre efter att ha varit i kontakt med dem. Om jag behöver söka vård för att ha blivit utsatt för tvångsåtgärder utan möjlighet att bearbeta och hantera de så har vården verkligen svikit en. Att patienter får vårdrelaterat PTSD på grund av att de traumatiserats inom psykiatrin måste uppmärksammas mycket mer. För om så är fallet, vart ska man vända sig då? Till samma verksamhet som orsakat en patientskada? Om du hade brutit ditt ben och det visar sig att det blivit gipsat fel, skulle du gå tillbaka till samma avdelning eller läkare som orsakat skadan? Troligtvis inte. Om man genom tvångsåtgärder lidit en känslomässig skada, vart ska man då vända sig? Till samma psykiatri?

Själv har jag behövt få behandling på grund av att psykiatrin begått sådana övergrepp. År av LPT, indragen utgång, tvångsmedicinering och bältesfixering lämnade djupa spår. Många tappar allt förtroende för psykiatrin och skulle aldrig mer sätta sin fot där. Man blir rädd och påminns om hur man blivit traumatiserat och kränkt. Många söker därför inte hjälp och vi vet inte hur många som i det tysta lider av vårdrelaterat PTSD orsakat av psykiatrin. Det pratas inte mycket om det. Det behöver bli ändring på det. Ingen ska behöva kränkas och utsättas för övergrepp därför att psykiatrin inte är villig att använda andra metoder. Ingen ska behöva söka hjälp på psyk men ska må ännu sämre när man kommer därifrån. Men tyvärr ser det ut så i verkligheten.

När jag frågar min make om han kände sig trygg när jag var inlagd på psyk fick jag ett blankt nej. Han visste att jag blev utsatt både för det ena och det andra men hade inget annat val än att släppa av mig där. Det är inte bara tortyr för patienten. Nära anhöriga kan inte känna sig lugna trots att deras nära och kära är på en plats som borde ge de själslig hjälp och omvårdnad. Men när det är illa så tar man fortfarande till dessa metoder, tvångsåtgärder som ärrar själen.

Bianca

1 COMMENT

  1. Bra skrivet Bianca! Fastän jag inte riktigt orkade läsa hela så håller jag med dig i stora drag. I värsta fall förklarar väl sjukvården ärren som skapar, som en del av “sjukdomen” självt. Dvs. ger patienten en diagnos som gör det omöjlgit för patienten att hävda att ärren är orsakade av tvång och “hårda tag” från sjukvårdens sida.