Ytterjärna Forum, 2018-04-27
Att kombinera den vanliga sjukvården med komplementära metoder – dvs att använda integrativ medicin – är både effektivt, säkert och ekonomiskt. I många länder är det här en naturlig del av vården, dock inte i Sverige som har mycket att lära. Under ett seminarium i Riksdagen nyligen visade den tyske professorn Harald Matthes med hjälp av fakta och forskning varför integrativ medicin är så viktigt – och egentligen så självklart.
F.d. socialminister Bengt Westerberg, som var moderator under seminariet, säger i en kommentar att man i Sverige skulle kunna ha större öppenhet till integrativ medicin, men han menar också att allt inte är bra och den skepsis som finns är ibland berättigad. Han tycker att det även är viktigt att lyssna på patienterna. Samtidigt kan vi inte frångå kraven på att visa vilka metoder som är effektiva och vilka som inte är det. När det gäller hur man visar detta, dvs evidenskraven, menar Bengt Westerberg att vi kanske kan behöva ta hänsyn till flera faktorer än vi gör idag.
Missuppfattningar om vetenskap och evidens
Seminariet hade rubriken Framtidens vård – enfald eller mångfald? Huvudtalare var Harald Matthes, som är medicine doktor, professor i integrativ medicin och avdelningschef på Hospital Havelhöhe i Berlin. Han pekade genast på en grundläggande missuppfattning.
– Många tror att medicinsk vetenskap bara är ren naturvetenskap, medan få ser att det även är human- och socialvetenskap. Medicin är också främst en action-baserad empirisk vetenskap, inte en naturvetenskap.
Integrativ medicin kan definieras som en integrerad kombination av både konventionella och komplementära terapier. Det rör sig om komplement till den konventionella vården, inte alternativ. Exempelvis kan det handla om yoga, chi gong, mindfulbaserad stressbehandling, massage, örtmedicin, akupunktur, konstterapi, musikterapi, rörelseterapi och mycket mer.
Konventionella terapier inom skolmedicinen brukar beskrivas som genomgående vetenskapligt baserade och testade. Men Harald Matthes pekar på att den bilden inte stämmer. Inom exempelvis kardiologi, som är det område där man anses ha bäst evidens, är bara 11,5 procent av det man gör testat med randomiserade kontrollerade studier (evidensnivå 1b). Motsvarande siffra inom onkologi är endast 6 procent.
Harald Matthes betonar också att evidens egentligen är ett vidare begrepp än vad många tror. Enligt mannen bakom begreppet, David Sacket, står evidensbaserad medicin på tre pelare: 1) Extern evidens, dvs vad vi vet från studier, 2) Intern evidens, dvs läkarnas kliniska expertis, 3) Patientens preferens. David Sacket såg redan tidigt risken att för stor vikt skulle komma att läggas på den externa evidensen. Och just så har det blivit.
– Det finns idag en obalans mellan dessa tre evidens-pelare, inte minst i Sverige. Man tittar mest på extern evidens, säger Harald Matthes.
Läs hela artikeln här.
