När bältningarna slutade förändrades allt för Sigrid – efter ett halvår kunde hon lämna vården

0
95

SVT, 2018-04-05

Hon är 22, men har redan tillbringat flera år i den psykiatriska slutenvården. Under den tiden har Sigrid, enligt sina egna anteckningar, bältats flera hundra gånger. För Uppdrag granskning berättar hon om vägen ut ur tvångsvården – men hur fastspänningarna, även utanför avdelningen, är med henne varje dag.

Sigrid berättar att hon insjuknar i anorexia när hon är 14 år. Hon hamnar snabbt inom psykiatrin, och åker in och ut på olika avdelningar. Hon har ångest och skadar sig själv.

Som 18-åring läggs Sigrid in på en sluten psykiatrisk avdelning. Det ska dröja tre år, säger hon, innan hon kan skrivas ut.

– Jag var helt knäckt när jag kom dit, jag hade tappat tilliten till alla vuxna utom min mamma och pappa som krigade för att jag skulle få hjälp. På ett sätt har jag alltid varit väldigt ensam, jag har inte känt att jag haft någon jag kunde vända mig till.

”Lät bältessängen stå utanför mitt rum”
En stor del av hennes historia handlar om en särskild säng som används i tvångsvården. På sängen sitter bälten med stora metallpiggar, och den får enligt lagen användas för att spänna fast en person som är en omedelbar fara för att skada sig själv eller andra.

I Sigrids fall används den ofta. Till en början för att personalen ska kunna få i henne näring genom sondmatning som håller henne vid liv – men med tiden även då hon skadar sig själv och har ångestattacker, berättar hon.

– På den första avdelningen lät de bältessängen stå utanför mitt rum ibland för att kunna ta till den så lätt som möjligt.

Läs hela artikeln här.